56 Nr 17. Onsdagen den b maj 1942.
Ang. vissa ändringar z tulltaxan m. m. (Forts) Jag ber, herr talman, att med detta inlägg få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr statsrådet Vvigforss: Visserligen har herr Wohlin inte riktat sin fråga till mig, men jag förmodar att den indirekt ändå var avsedd för mig, och jag skall icke undandra mig att svara på den enda punkt, där jag behöver tillägga någonting utöver vad utskottets ordförande har sagt.
Det hade kanske varit ännu bättre, om handelsministern kunnat lämna svaret, eftersom han i första hand har ansvaret för förhandlingarna, men jag har i alla händelser varit med om dem så mycket att jag både känner till vad som försiggått därun-der och har min fulla del av ansvaret. Jag går nämligen ut ifrån att det herr Wohlin yttrade före slutet egentligen endast var tänkt såsom en inledning, och såsom någonting som skulle spänna uppmärksamheten, till den klimax med vilken han avslutade sitt anförande. I
Jag tror att om man ser saken såsom en vanlig tullfråga, kan den inte sägas spela den roll, som herr Wohlin befarade, under de år som vi nu närmast ha att räkna med. I det avseend-et tror jag att herr Bärgs anförande gav en tillräcklig förklaring. Men man kan fråga sig, varför man överhuvud taget vi-d- tar rubbningar i tullsatser under en tid som den nuvarande.
Det är alldeles uppenbart att så inte skulle ha skett, om rubbningarna inte varit föranledda av det som vi bruka kalla våra förhandlingar med länder med vilka vi stå i handelsutbyte och som vi äro beroende av i fråga om tillförsel av varor. Det är ju så - och det vet herr Wohlin lika bra som jag - att länderna i det nuvarande läget inte sträva efter att bli av med så mycket varor som möjligt till andra länd-er och sålunda kräva att få fördelar genom att deras varor slippa in i andra länder, utan i grund och botten äro alla gripna av en skräck för varubrist och göra allt vad de kunna för att få in varor i landet. Detta har också varit, kan man säga, det väsentliga spörsmålet vid de senaste förhandlingarna, där frågan om konstsilketullarna har spelat en roll.
Jag känner herr Vvohlin sedan ganska länge, och vi ha haft ett mycket gott samarbete. Jag, lika väl som hela kammaren, känner hans lidelsefulla temperament, och vi känna också hans starka fosterländska patos. Vi kanske därför inte behöva missuppfatta de ord varmed han slutade sitt anförande. Jag kan emellertid försäkra honom att den som följt förhandlingarna med vår stora granne i söder vet att de svenska intressena ha tillvaratagits på ett sätt som man kanske inte skulle ha kunnat vänta när man vet hur utomordentligt starkt ekonomiskt beroende vårt svenska näringsliv är av tillförseln söderifrån. Vi leva ju under fullkomligt exceptionella förhållanden, där både den svenska exporten söderut och i minst lika hög grad den svenska importen söder-ifrån är av verkligt livsviktig betydelse för oss. Tro-ts det ha vi såvitt jag förstår fullt ut kunnat tillvarataga de svenska intressena utan att förhandlingarna på något sätt varit präglade av vad man skulle kunna kalla den brist på balans i politiskt hänseende som föreligger. Det har varit rent ekonomiska förhandlingar, där var och en försökt tillvarataga sina intressen, och i dessa förhandlingar har det, när det gällt att nå fram till ett tillfredsställande resultat, spelat en roll, att man skulle vidtaga vissa lättnader i fråga om importen från Tyskland av de varor varom här är tal. Jag tror att herr Wohlin under sådana förhållanden förstår lika bra som någon annan att det inte varit tal om att tillförsäkra sig en viss mängd. av en viss råvara, utan att tullnedsättningeii har gått in som ett led i hela den stora balans, där det har gällt vår import av utländska varor, vilken. jag vill inte säga skulle ha omöjliggjorts, men varom i alla händelser en uppgörelse skulle i allra högsta
