60 Nr 17. Onsdagen den G maj 1942.
Aøzg. beskattningen av stiftelser och ideella föreningar m. m. (Forts) På framställning av herr talmannen beslöts att förevarande betänkande skulle företagas till avgörande punktvis.
Punkten l.
Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag har begärt ordet på. denna punkt endast för att till protokollet få uttala den förvissningen, att till sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte och vilka liksom tidigare skola komma i åtnjutande av skattefrihet, skola, liksom hittills har skett, räknas alkoholistanstalter. Det är inte klart utsagt, men jag har utgått från att så även i fortsättningen kommer att vara fallet.
Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskotteti den nu föredragna punkten liemställt.
Punkten ll.
Herr Velander: Herr talman! Reservationen under denna punkt tar sikte på de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning och då närmast det förhållandet, att förmögenhetsandelen föreslagits skola utgöra en tvåhundradedel eller sålunda hälften mot vad som i andra fall av förmögenhetsbeskattning skall läggas till grund för denna.
Principen om att de ekonomiska föreningarna själva skola utgöra skatt för den del av förmögenheten, som deras medlemmar eller andelsägare icke ha att svara för, må vara i och för sig riktig. Den eftersättes emellertid för närvarande i mycket stor utsträckning. Medlem av sådan förening, som utträder ur föreningen, äger författningsmässigt icke att utbekomma större andel av föreningens behållna tillgånganän vad som motsvarar hans insats jämte eventuellt beslutad vinstutdelning. Aven denna rätt kan vara begränsad eller helt eliminerad på grund av bestämmelser i stadgarna. Vidare finnas för åtskilliga ekonomiska föreningar föreskrifter i stadgarna därom att vid förenings upplösning endast den del av föreningens tillgångar, som motsvarar insatserna, må återbetalas till medlemmarna. Detta är förhållandet beträffande exempelvis de till kooperativa förbundet hörande föreningarna. Medlemmarna i dessa föreningar kunna sålunda, så länge dessa stadgar äro gällande, icke ens vid förenings upplösning erhålla större del av dess förmögenhet än som motsvarar insatserna. Insatserna kunna därför näppeligen vid någon tidpunkt uppskattas till högre värde än maximum deras nominella belopp. Föreningens förmögenhet eller behållna tillgångar utöver insatskapitalet undgå således för närvarande förmögenhetsbeskattning. Detta förhållande har man nu äntligen funnit icke kunna längre få fortbestå. Det föreslås därför, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som icke beskattas hos medlemmarna, i stället skall beskattas hos föreningarna själva. Men man går därvid ut ifrån, såsom jag redan antytt, att andelen av förmögenheten, som skall upptagas till beskattning hos föreningarna, skall utgöra en tvåhundradedel i stället för vad som i andra fall av förinögenhetsbeskattning är regelmässigt gällande, nämligen en hundradedel.
Denna differentiering, som ju bryter sönder enhetligheten i förmögenhetsbeskattningeii, har framstått för reservanterna såsom i hög grad subjektiv och godtycklig.
Propositionen utgår emellertid ifrån att, om man icke inläte sig på denna differentiering, skulle förmögenhetsbeskattningen hos föreningarna bli väsentligt hårdare än om medlemmarna finge utgöra skatt för förenings förmögenhet. Detta antagande grundas därpå, att grundbeloppet för de juridiska personerna är satt till tio procent av det beskattningsbara beloppet, och det byg
