Onsdagen den 27 maj 1942. Nr 20. 89
Förslag till pensionsreglementen för arbetare m. m. (Forts) ändring i propositionsförslaget, vill jag icke låta ärendet gå förbi utan att yttra någonting. - - - - -
Bakom denna proposition ligger ju icke enbart en kommitteutredning, utan här ha vi ett exempel på vad jag skulle vilja kalla den nya form av iorhandlingar mellan staten såsom arbetsgivare och de anställda, vilkas resultat, när det är enigt, man endast på mycket starka skäl brukar rubba.
Det är ju så, att denna fråga om retroaktiviteten har varit uppe under förhandlingarna, och det är ganska naturligt, eftersom vid genomförandet av pensionsregleringen för statstjänstemännen en sådan retroaktivitet hade föreslagits ifrån Kungl. Maj:ts sida. Vid dessa överläggningar har, enligt vad som meddelats mig från de av Kungl. Maj:t utsedda förhandlingsmännen, även denna fråga som sagt varit uppe till övervägande, men i samband med den allmänna sammanjämkning av ståndpunkterna, som ägde rum, och såsom i viss mån en motprestation mot den mycket väsentliga förbättring i pensionerna, som har genomförts, avstodo representanterna för de statsanställda arbetarna från att till detta förslag om reglering uttala något slags avvikande mening.
Nu vill jag inte urgera - och det skulle ju vara omöjligt eftersom riksdagens kamrar måste i sista hand ha avgörandet - att en sådan förhandling skulle förtaga riksdagen dess rättighet att ändra på alla punkter i förslagen, men det är klart, att man inte bör göra någon ändring, om man inte finner starka skäl därtill föreligga. Några sådana skäl tycker jag inte finnas i detta fall, fastän - det skall jag villigt säga - jag har varit lika starkt medveten som utskottet om de delvis ömmande skäl, som kunna tala för att låta de arbetare, .som ha avgått under de senaste åren, erhålla en förbättrad pension.
Orsaken till att jag icke har ansett det vara möjligt att föreslå en sådan retroaktivitet är, att om man ville gå efter den linjen, kunde man inte sätta någon bestämd gräns för den tid, från vilken bestämmelserna om de högre pensionerna skulle tillämpas för de redan avgångna arbetarna. Jämförelsen med statstjänstemännen .är i detta fall icke träffande, därför att statstjänstemännens pensioner följa och ha ansetts, kan man säga, böra automatiskt följa en lönereglering. I samband med en lönereglering genomföres en pensionsreglering, därför att pensionerna stå i ett direkt förhållande till lönen, men när den senaste löneregleringen för statstjänstemännen genomfördes, var det vissa praktiska svårigheter att hinna med en pensionsreglering som gjorde att inte pensionsregleringen då kom samtidigt till stånd. Men det uttalades i löneregleringspropositionen, att man fann det naturligt, att de pensionsbestämmelser, som skulle bli gällande, skulle komma att tillämpas på alla de tjänstemän, som hade kommit i åtnjutande av denna högre lön.-
Om det nu hade varit så, att man i fråga om arbetarna på samma sätt hade kunnat hänvisa till en viss lönereglering, hade saken varit klar, och det hade då icke funnits någon anledning -att här avvika från regeln. Men arbetarpensioneringen följer ju inte något slags lönereglering. När arbetarpensioneringen för första gängen genomfördes, hade den icke något som. helst samband med de avtal, som hade slutits rörande lönerna. Det ansågs önskvärt, att man skulle få en pensionering även för arbetarna, och det är klart, att man i fråga om pensionsbelopp och sådant försökte avväga det någorlunda så, att samma förhållande mellan löner och pension skulle gälla för arbetarna som för tjänstemännen, men eftersom tjänstgöringsförhållandena och lönerna bestämdes genom kollektivavtal, var det alldeles uppenbart, att det inte kunde bli fråga om att ändra pensionsbestämmelserna varje gång man genom ett nytt kollektivavtal får nya loner fastställda. Pensionerna stå sålunda icke i samma förhållande till lönerna som fallet är då det gäller tjänstemännen.
Naturligtvis skulle man ändå kun-na invända, att arbetarna ha fått vänta på pensionsregleringen t. o. m. under längre tid änden del tjänstemän-och att det
