12 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.
Ang. iøzskräøzkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. (Forts)
Utan att nu taga ståndpunkt till hållbarheten i de mot förslaget anförda argumenten vill jag framhålla, att vissa av invändningarna dock äro av den art, att ytterligare överväganden äro erforderliga före ett slutligt ställningstagande till huvudsyftet med utredningens förslag. För egen del anser jag särskilt sådana fastighetsaffärer skadliga, som innebära att köpare förvärva blandade skogs- och jordbruksfastigheter i syfte att själva driva skogsbruket medan inägojorden utarrenderas åt en jordbrukare, som under sådana förhållanden - utan stöd av skogsbruket - kan få svårt att finna sin utkomst. I
Herr Wehlin: Herr talman! Det förevarande lagstiftningsförslaget ingår i det komplex av spörsmål, som sammanhänger med den stora frågan om-den jordbrukande befolkningens bevarande vid jordbruket.
ver nästan hela den moderna världen gick före krigets början en strömning i riktning mot växande intresse för denna fråga, och i skilda länder har man på olika vägar försökt att bota de avsevärda skador, som vållats av den stora flykten från landsbygden, jordbruksegendomarnas övergång i händerna på icke jordbrukande personer och särskilt spekulationen i jordbruksfastigheter. Vad vårt land angår är allmänt känt, att det svenska bondejordbruket under den senaste mansåldern på olika sätt hotats till sin existens. Jag behöver icke erinra om den tid, då Norrlandsbönderna i tusental blevo arrendatorer under de stora trävarubolagen. Det finnes ytterligare många exempel på att jordbruksbefolknjngen kringskurits genom kapitalstarka bolag och enskilda personer, som uppträtt som konkurrenter och köpare på marknaden för jordbruksfastigheter. Hela denna utveckling har gått jämsides med ett försvagande av bondeklassen genom inflyttningen till städer och industrisamhällen. Vidare har det förekommit en ökad skuldsättning av jordbruksfastigheterna, som fortskridit årtionde efter årtionde allt sedan kreditinstituten kommo till, vilken skuldsättning till mycket stor del är improduktiv, d. v. s. icke hänför sig till sådana varaktiga jordförbättringar, för vilka lån naturligen böra upptagas. Denna improduktiva skuldsättning uppstår dels vid arvsskiften, dels vid egendomarnas överlåtande på annat sätt till ny generation och dels slutligen vid egendomarnas förvärv i öppna marknaden. Räntorna och amorteringarna på denna improduktiva skuld äro utomordentligt stora .- de röra sig om flera hundra miljoner kronor om året, som de svenska jordbrukarna skola söka pressa fram ur sin relativt magra näring. Ytterligare tillkommer, att de gamla bondejordbruken under gången tid till stor del avstyckats i alltför små och olämpliga enheter. Som en följd av detta har det svenska bondejordbruket naggats i kanterna årtionde efter årtionde och blivit försvagat. i
Nu är det visserligen sant, att det första och viktigaste villkoret för att uppehålla den jordbruksidkande befolkningen är att bereda denna befolkning skäliga priser på sina produkter, så att jordbruket blir en lönande näring. Det är givet att en näring, som icke bär sig eller som ger en ytterligt dålig avkastning, aldrig kan. vilka lagstiftningsåtgärder man än träffar, visa den blomstring som är önskvärd. Den sidan av frågan faller emellertid utanför detta mitt till statsrådet riktade spörsmål. Men den andra sidan av saken, om vilken jag här i korthet erinrat, har under den tid herr statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet Pehrsson-Bramstorp förvaltat detta departement enligt min mening icke beaktats i den grad, som önskvärt hade varit från chefens för jordbruksdepartementet sida. Det fanns livliga ansatser hos statsrådet Sköld under den tid han skötte detta departement att intressera sig för dessa spörsmål, och han satte även i gäng vissa utredningar, där direktiven författades av honom själv. Och dessa direktiv gingo direkt in på den käm
