26 Nr 21. onsdagen den -3 juni 1942 f. m.
Ang. statens järnvågars personalförteckning m. m. (Forts.) anledning att även befattningen förste banmästare införes i lönegraden A 14 enär avståndet mellan befattningarna förste banmästare och överbanmästare är detsamma som mellan nuvarande stationsmästaregrupper i klass 5 och 6 lcke heller här har utskottet vågat sig på att vidtaga ändring trots att ansvaret och arbetsbördan oavbrutet ökats för banavdelningens underbefäl bland annat därigenom att belastningen å banan blivit större, tågen flera och tyngre och hastigheten ökats. Dessa befattningshavare ha att leda såväl stora väg- och vattenbyggnadsarbeten som underhålls- och förändringsarbeten å husbyggnader, ledningsarbeten m. m. I medeltal har en förste banmästare 32 man per dag sig underställda. Det fordras också av honom såväl praktisk som teoretisk utbildning, och det måste därför framstå som en gård av rättvisa att uppflyttning sker även för denna grupp. i »
Jag har i mitt tredje yrkande i motionen anhållit, att personalkommissionens förslag om uppflyttning av 6 verkstadsmästare vid huvudverkstäderna i Malmö, Örebro och Notviken måtte bifallas eller att frågan åtminstone måtte hållas öppen för ny prövning och nytt avgörande av järnvägsstyrelsen. Men icke heller denna fråga synes nu kunna definitivt avgöras, och jag förmodar att den också skall hållas öppen för förnyad prövning av järnvägsstyrelsen.
Jag har, herr talman, liksom reservanten icke något yrkande att framställa, men jag har velat rikta uppmärksamheten på dessa förhållanden och förväntar, att det ej skall behöva dröja alltför länge tills Clessa frågor kunna lösas på ett tillfredsställande sätt. -
Herr Löfgren: Herr talman! Då jag väckt en motion i anslutning till Kungl. Maj:ts proposition nr 195 angående tjänsteförteckningen vid statens järnvägar, har jag ansett mig böra säga några ord.
J ag vill då till en början erinra om att man från statsmakternas sida på ett mycket tidigt stadium fann det önskvärt för! att icke säga nödvändigt att åstadkomma ett enhetligt, hela statsförvaltningen omfattande avlöningssystem. Början till detta enhetliggörande .av statens lönesystem gjordes redan 1918, då en särskild kommitté fick i uppdrag att undersöka och framlägga förslag till gemensamma avlöningsbestämmelser vid kommunikationsverken. I detta uppdrag ingick också att undersöka och granska de olika befattningshavarnas lämpliga placering i löneskalan, dels vid vart och ett av de olika kommunikationsverken, men dels också de olika verkens befattningshavare emellan. Senare, eller närmare bestämt år 1939, har ju som bekant genomförts ett gemensamt, hela den civila statsförvaltningen omfattande lönesystem.
Härav måste då, såvitt jag förstår, följa som en klar och naturlig konsekvens att, där. arbetsuppgifterna äro likartade vid de olika verken eller förvaltningsområdena, tjänstemännen böra inplaceras i samma lönegrader. Ett motsatt förfarande skulle, såvitt jag kan förstå, annars leda till missnöje med det enhetliga lönesystemet och lätt kunna föranleda att krav komma att ställas på en återgång till de gamla förhållandena i detta avseende, vilket jag icke tror skulle vara ur statsmakternas synpunkt önskvärt.
Den av mig m. fl. väckta motionen nr 220 i denna kammare har avsett att förebygga dylika missnöjesanledningar, och jag är tacksam för den uppmärksamhet som statsutskottet i det avseendet har ägnat motionens innehåll, då utskottet i sitt utlåtande har givit uttryck för den uppfattningen att från Kungl. Maj:ts sida. bör ägnas särskild uppmärksamhet åt lönegradsplaceringen beträffande de befattningshavaregrupper, varom det här är fråga. Jag förutsätter då såsom ganska självfallet, att, eftersom statsutskottet bland annat har påpekat, hurusom exempelvis reparatörerna vid de olika kommunikationsverk, där dylika befattningshavare finnas, i stort sett ha samma arbetsuppgifter -
