50 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.,
-Ang. vägväsendets förstatligande. (Forts.), till stånd. Jag kan därtill lägga det konstaterandet att det även ur allmän rättvisesynpunkt .är lika angeläget att en sådan omfördelning sker.
Men det är icke blott skatteutjämningssynpunkten, hur viktig den än är som talar till förmån för ett förstatligande av vägväsendet. För närvarande är,- landet indelat i 1-70 vägdistrikt, som vart och ett har sin administrativa förvaltmng, s1n tekniska utrustning och sin till distriktet bunfdna personal och arbetarstam. Var och en, som något känner förhållandena, är angelägen betona, herr talman, att såväl vägstyrelserna:som den dem underlydande personalen utfört ett berömvärt arbete *för en god väghållning. Det skall inte påstås att vägstyrelserna i allmänhet skött sin uppgift på sådant sätt att detta framtvingar ett annat system. Om undantag förekomma, höra dessa till de undantag som bekräfta regeln. Såväl departementschefen som utskottet ha också; varit angelägna att betona, att det nu föreliggande förslaget icke har tillkommit såsom ett misstroendevotum mot de förvaltningsmyndigheter, som hittills handhaft den allmänna väghållningen. Men den omständigheten, att vägstyrelserna hittills. i stort .sett ha lyckats bra i sitt arbete, innebär ju i och för sig icke något skäl att motsätta sig en rationalisering, som kan väntas ge ett ännu bättre resultat. Det måste emellertid ligga i sakens natur att en sådan sönderdelning av en stor teknisk apparat, som överallt har att fylla samma uppgift, ej kan medföra den rationalitet i skötseln, som är önskvärd och som med hänsyn till dess växande ekonomiska omfattning framstår såsom alltmer nödvändig. Detta gäller *såväl planläggningen av arbetena som utnyttjandet av den tekniska utrustningen och den anställda personalen, liksom även frågan om inköp av förnödenheter av olika slag.
Jag kan också erinra om ett par andra särskilda synpunkter, som ha stor betydelse. Den ena är riksförsvarets behov av en enhe-tlig ledning av vägväsendet. Den andra är vägväsendets betydelse såsom arbetsregulator vid en lågkonjunktur, där en enhetligt ledd vägorganisation givetvis har vida större möjligheter att ingripa. Den bärande synpunkten är den, att man genom förnuftigt genomförda rationaliseringar, som få omspänna |hela fältet, bättre kan utnyttja förefintliga resurser och därmed erhålla bättre valuta för de mycket stora kostnader, som det allmänna har att vidkännas för vägväsendet. - i
Herr J. B. Johansson berörde ett par frågor i detta sammanhang, bl. a. den om den nuvarande kontrollen över de medel som ställas till vägstyrelsernas förfogande. Han hade för sin del den uppfattningen, att man för närvarande är tvingad att iakttaga all den sparsamhet, som överhuvud taget är möjlig. Därför vore det ett ganska obefogat antagande att staten i sin egen förvaltning skulle ha större möjligheter att åstadkomma sparsamhet och anpassning än där den saknar inflytan-de över förvaltningen och endast har kontroll i efterhand av hur förvaltningen skötes. Herr J. B. Johansson hade för sin del den uppfattningen att den kontroll, som för närvarande förekommer, är så sträng, att man däri har en garanti för -att de anslagna medlen användas på det rätta sättet. Han drog också den slutsatsen, att det efter ett förstatligande icke skulle vara möjligt att upprätthålla en kontroll av det starka slag som för närvarande äger rum. Jag skulle därvidlag endast vilja erinra om att kontrollanterna, d. v. s. de av staten tillsatta tjänstemännen, trots den enligt herr J. B. Johansson mycket minutiösa kontroll som förehaves, klaga över att efterhandskontrollen inte är effektiv och att den inte i alla avseenden kunnat förhindra ett oekonomiskt disponerande av beviljade anslag. Det är ingalunda okänt för kammarens ledamöter, att sådana omständigheter förekommit, t. ex. i samband med statsrevisorernas granskning av förvaltningen, att riksdagen haft anledning fästa uppmärksamheten på nödvändigheten av att skärpa denna efterhandskontroll och att till följd därav sådana skärpningar också ägt rum. Om
