Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 27
Förslag till rättegängsbalk. (Forts) noggrann kännedom om vad som har förekommit vid förberedelsen, vara så kunnig om vad vittnena vilja ha fram som parterna själva. Det är därför uppenbarligen en fara, om domaren skall leda vittnesförhöret utan att detta är baserat på intyg - och intyg skola hädanefter icke förekomma - att någon omständighet, som borde bli föremål för vittnets uttalande, lätt kan förbrgå domaren och naturligtvis också vittnet, som ju understundom kan vara rätt passivt. Ett dylikt förbiseende kan knappast repareras, eftersom vittnesmålets upptagande enligt den nya rättegångsordningen får en annan karaktär än hittills. Enligt nuvarande rättegångsordning utgöres domstolens material helt och hållet av i protokoll avfattade vittnesmål. Nu kommer huvudvikten i underrätten att ligga på det omedelbart muntligt upptagna och avhörda vittnesmålet, och de anteckningar, som göras över vittnesmålet, skola för underrätten blott ha sekundär karaktär, även om de naturligtvis komma att bli material för överrätterna. Om något förbigås vid vittnesförhöret, kan man visserligen begära nytt vittnesförhör och under speciella omständigheter få ett sådantyrkande bifallet. Först och främst är det emellertid alltid mycket osäkert, huruvida ett nytt vittnesförhör kommer att beviljas, och för det andra är det inte säkert, att vittnesmålet ger samma intryck vid den senare upptagningen, när man hör vittnet om speciella omständigheter, som kunna vara förbigångna vid det första vittnesförhöret, som vittnesförhöret lämnade vid den första upptagningen. Det finns här en risk för att man kan få brister i vittnesmålet, som icke kunna repareras. Man anför gentemot detta, att man tänkt sig att domaren skall lämna vittnesförhöret till parterna, så snart parterna äro kapabla att leda detsamma. Jag tror, att de två ledamöterna av lagrådet på den punkten ha sett saken mycket mer realistiskt. De framhålla, att vittnesförhörets ledning genom domaren är ett så rotfäst förfaringssätt vid de svenska domstolarna att det torde komïna att existera under en lång tid framåt, om man icke kastar om lagrege n.
Det är emellertid ytterligare en omständighet, som för mig är synnerligen viktig, nämligen att man genom denna regel att fordra att domaren skall leda vittnesförhöret ställer alltför stora anspråk på domaren. Domaren skall då leda vittnesförhöret, ställa de frågor till vittnet, som parterna begära, sedan han kontrollerat att de frågor, som begäras av parterna, också äro lämpliga, eller själv formulera frågorna. När vittnet yttrar sig, skall domaren iakttaga vittnet och dess förmåga att redigt återge sina egna iakttagelser för att därav kunna bedöma i vad mån vittnet har en klar och säker iakttagelseförmåga. Han skall iakttaga, huruvida vittnet är osäkert eller svävande, för att därav kunna dra slutsatser, om vittnet har varit utsatt för några inflytelser eller om vittnet överhuvud taget är mindre tillförlitligt på grund av intellektuella brister eller andra orsaker. Domaren skall vidare hålla i minnet vittnets berättelse och det personliga intrycket av vittnet. Låt oss nu antaga, att det är fråga om ett mål med ett tiotal vittnen eller mer. Det är alldeles bestämt att lägga på domaren för mycket att begära, att han skall kunna fylla alla dessa funktioner.
Dessutom skall domstolen mycket snabbt, innan sessionen avslutas, ha vittnesmålet avfattat, och detta sålunda avfattade och för vittnet föredragna vittnesmål får icke ändras. Det vore naturligt, om domaren i rätt hög grad inriktade sin uppmärksamhet på hur han skall kunna korrekt återgiva vittnesmålet i protokollet och därmed försvagade sina andra iakttagelser.
J ag tror således, att detta innebär en avsevärd principiell försämring i det förfarande, som processlagberedningen lagt upp. Omedelbarheten blir här på en viktig punkt av bevisningen försvagad. Man säger då, att det skulle vara en risk att överlämna vittnesförhörets ledning till parterna. J ag tror icke att den risken är nämnvärd, ty risken begränsas av den onrständigheten., att do
