Sida:Rd 1942 A 2 FK 2 15 23.djvu/605

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 45

Förslag till rättegångsballs. (Forts) som har skett, men av opportunitetsskäl och av hänsyn till vissa inrotade idéer och föreställningar - även vanföreställningar - hos folk i allmänhet beträffande den frågan har man valt den föreslagna konstruktionen. Förslaget är på denna punkt en kompromiss, men jag kan för min del godtaga denna kompromiss såsom ett provisorium, i den förvissningen att utvecklingen på detta område ganska snart kommer att framtvinga renare och klarare linjer, till båtnad för den rättssökande allmänheten.

l det sammanhanget vill jag också begagna tillfället att uttrycka min stora tillfredsställelse över den föreslagna bestämmelsen angående ökad skyldighet för part att iakttaga personlig inställelse. Det är säkerligen alldeles riktigt, såsom herr Gärde här framhållit, att det genom denna bestämmelse i många fall kommer att bli fullständigt onödigt med advokatbiträde; parterna komma att kunna reda sig själva.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till förslaget i dess helhet, men med fasthållande vid de speciella reservationer som jag har anfört eller biträtt.

Friherre De Geer: Herr talman! Herr Branting framhöll i början av sitt anförande att endast jurister hade uppträtt i denna debatt, och jag ber att få följa hans anvisning att även någon lekman borde yttra sig. Jag tror emellertid att mitt yttrande kommer att bli en besvikelse för herr Branting och väl tyvärr också för hela kammaren, då det blir mycket kortfattat och obetydligt och endast är grundat på den uppfattning, som en lekman kunnat bilda sig under utskottsarbetet.

Jag har - om jag nu får hålla mig till mina lekmannaintryck - kommit till den uppfattningen, som jag tror ganska väl sammanfaller även med en jurists, nämligen herr Siljeströms, att denna jag måste säga mycket stora reform icke var så brådskande som man kanske på sina håll har velat låta påskina. Jag har fått den uppfattningen att de gamla lagarna fungerat så bra, att det kanske inte var alldeles nödvändigt att skynda på denna reform på det sätt som skett. Men jag har för min del under utskottsarbetet icke velat i några viktigare punkter sökamotverka genomförandet av reformen, då jag ju måste säga mig att jag såsom lekman kanske icke förstår alla de viktigaste grunderna till att reformen anses brådskande.

Jag har i varje fall inte kunnat värja mig för den misstanken att den nya rättegångsbalken kommer att medföra mycket betydande ökade kostnader, troligtvis för staten och ganska säkert för de enskilda parterna. Jag har i utskottet åhört stora debatter även rörande den frågan, och jag har inte blivit övertygad om annat än att kostnaderna komma att bli mycket avsevärda. Men det är ju möjligt .att fördelarna med reformen äro så stora att man icke får fästa sig vid dessa sannolika kostnadsökningar.

N är det gäller olika detaljspörsmål vill jag inte uppehålla mig vid mer än ett par detaljer i lagförslaget.

Jag har utan tvekan kunnat ansluta mig till den åsikten att skall man ha nämndemän i rådhusrätt - en fullständig nyhet som dock såvitt jag förstår kan vara till fördel i särskilda mål - bör man icke ha mer än en lagfaren domare och icke tre, såsom har ifrågasätts.

En liten detalj, som har vållat mycken diskussion i utskottet och som jag förmodar kom-mer att tagas upp till debatt även här i kammaren, då den punkten kommer före, är huruvida det skulle vara tillåtet att fotografera i rättssalen. Det är ju en fråga, herr Branting, som en lekman möjligen kan ha någon uppfattning om.