Onsdagen den 10 juni 1942 f. m. Nr 22. 47
Förslag till rättegâizgsballc. (Forts) billigt och rättvist att en part skall få lov att i iiågot vidsträcktare grad begagna sig av skriftliga hjälpmedel. -
Jag fruktar att den enligt vår mening riktiga lydelsen av föreliggande paragraf vid den slutliga voteringen inte vinner kammarens bifall. Det oaktat vill jag tillåta mig, herr talman, att under denna punkt beträffande 43 kap. 5 § jänite 46 kap. 5 § yrka bifall till den av mig, herr Persson i Falla och herr Wern-er avgivna reservationen. I övrigt ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hem-ställan.
Herr andre vice talmaniien: Herr talmanï Det heter ju att vad stort sker, sker tyst. Man får en erinran om detta, när man ser hur förstrött både kammaren och läktarna höra på denna debatt, vilken dock beseglar en reform, större än de flesta, som den nuvarande generationen av svenska riksdagsmän har varit med om att besluta.
Herr Branting uttalade en önskan om att inte bara juristerna skulle yttra sig när detta beslut fattades. Det är emellertid inte för att efterkomma hans maning i det stycket som jag har begärt ordet. Jag deltog i utskottsbehandlingen 1961, när denna reform så att säga grundlades, och jag yttrade mig även då i debatten. Jag har läst igenom vad jag då yttrade, och jag har funnit att min uppfattning den gången stämmer till punkt och pricka med den jag har i dag.
Friherre De Geer varnade för de stora kostnader, som skulle följa av en sådan ny tingens ordning på rättsväsendets område, som det här är fråga om att genomföra. Det är ostridigt, att det kommer att medföra ökade kostnader. Jag anser emellertid inte att dessa kostnader äro av den storleksordning, att man för deras skull behöver hesitera. När det gäller så stora värden som rättssäkerheten i landet, äro även betydande kostnader att föredraga framför att ingenting göra. Jag instämmer i ett yttrande, som någon har fällt här i dag, att detta givetvis inte är utvecklingens sista ord. Det är inte ett definitivt beslut. Allting talar för att detta endast är inledningen till en vidarebyggnad på den grund, som lägges i dag. Av allt att döma tror jag, att detta framför allt gäller det beslut, som i dag fattas beträffande advokatväsendet. I likhet med herr Branting tror jag, att man på det området av låt mig säga folkpsykologiska eller liknande skäl varit rädd för att ta stegetfullt ut. Man har endast tagit ett halvt steg. Det är ju känt, att advokatkåren inte är någon särskilt populär kår. Den innehåller ju också medlemmar, som kanske som sådana inte hedra kåren. Just därför anser jag det vara nödvändigt, att kårens anseende höjes. De förslag, som ingå i det nu föreliggande utskottsutlåtandet liksom i propositionen, äro ett steg i denna riktning. De innebära ett steg, som utan tvivel påfordrar, att en ytterligare fortsättning sker i den riktningen.
Det har sagts, att advokaterna skulle bli obligatoriska i rättegången efter detta. Utskottet tillbakavisar bestämt den uppfattningen. Däremot behöver det väl inte rada tvivel-om att advokaten efter genomförandet av denna nya ordning kommer att bli en ännu mera central person i processen. än han varit tidigare. Därför kommer det att ligga vikt på att vi ha goda advokater. Man har här talat om dyra advokater. Jag anser för min del, att även på det området är det bättre att man ger en större slant för att få ett gott ombud än att nöja sig-m-ed en mindre kvalificerad kraft, en brännvinsadvokat, därför att han är billigare. De billiga advokaterna kunna bli en fara för rättssäkerheten.
En fråga, som efter vad Jag tror inte har berörts här i debatten och som ockosa berör advokaterna, är frågan om hörandet av vittnena. Enligt utskottsutlåtandet liksom enligt propositionen har advokaten, eller parten, rätt att hora vittnena med domstolens medgivande. Jag har underskrivit en motion,
