högskolor utbildats på svenska folkets bekostnad men som därefter inte här hemma beretts ytterligare utbildning och arbetstillfällen, ha som bekant under tiden mellan de bägge världskrigen utvandrat till U. S. A. och andra delar av världen och därmed tillfogat vårt land en stor nationalekonomisk förlust — många av dessa ingenjörer inneha nu ledande befattningar i företag, som på världsmarknaden konkurrera med våra exportindustrier.
1940 års sakkunniga och beredningen föreslå nu för att råda bot för nämnda missförhållanden, att staten anslår medel för bedrivande av forskning vid de tekniska högskolorna i Stockholm och Göteborg samt att stipendier inrättas för främjande av högre tekniska studier. Det begärda anslaget till teknisk forskning, 150.000 kronor, håller sig enligt de sakkunnigas mening »vid den nedre gränsen av vad som med hänsyn till den nuvarande omfattningen av de båda högskolornas lärarkrafter och laboratoriekrafter kan anses erforderligt.» Detta belopp har accepterats av Kungl. Maj:t, som under åttonde huvudtiteln F. Tekniska högskolor begär nämnda summa såsom bidrag till främjande av teknisk forskning. Antalet stipendier för högre tekniska studier — ledande fram till teknisk licentiatexamen — föreslås till nio stycken på vartdera 5.000 kr. under det kommande budgetåret och till dubbelt så många nästföljande år. De sakkunniga erkänna emellertid själva, att antalet stipendier visst inte räcker till för att tillgodose det verkliga behovet av forskare; man hoppas att industrier och enskilda mecenater skola skänka stipendiemedel blott staten tar första steget. Styrelsen för tekniska högskolan i Stockholm delar givetvis de sakkunnigas mening rörande stipendiebehovt och hänvisar härvidlag till de många olika tekniska fack, som äro företrädda vid högskolorna, samt önskar, att statsmakterna måtte besinna, att det nu gäller att råda bot för de tidigare missförhållanden, som gjort att Sverige på den tekniska forskningens område står långt efter t. ex. ett sådant land som Schweiz.
Stipendierna ha som nämnts föreslagits till 5.000 kr. för varje stipendiat, eftersom en nyexaminerad ingenjör kan påräkna ungefär det beloppet i begynnelselön. Departementschefen går med på att såsom ett försök inrätta nio stipendier — icke aderton — men vill inte sätta stipendiebeloppet högre än 2.500 kr., d. v. s. samma belopp som juriststipendierna i Uppsala och Lund. Här våga vi tro, att statsrådet felbedömer läget, ty det torde vara alldeles uppenbart, att nämnda summa är för låg, om man skall kunna hoppas på att hålla kvar unga forskningsbegåvade ingenjörer vid högskolorna. Bristen på unga forskare på det tekniska området har ju dokumenterats såsom mycket allvarlig, att icke säga ödesdiger, och när det nu gäller att inaugurera en gynnsammare utveckling på det tekniska forskningsområdet måste man se till att de medel, man härtill använder, stå i rätt proportion till det åsyftade ändamålet. Nio stipendier på 5.000 kr. göra blott 45.000 kr. — en åtskilligt mindre summa än kostnaden för ett enda grovkalibrigt torpedskott, för att citera ett bon mot. Att nu spara in halva detta belopp genom att reducera stipendierna till 2.500 kr. torde knappast vara god nationalekonomi
