Nr 130.
Av herr Ström, Fredrik, om upprättande av en klinik för
allergiska sjukdomar m. m.
Den vanliga bronkialastman hör till en särgrupp sjukdomar, vilka
inrymmas under beteckningen överkänslighetssjukdomar eller — som den
medicinska termen lyder — allergiska sjukdomar. Det karakteristiska för denna
sjukdomsgrupp är, att de angripna individerna från början äro att stämpla
som i övrigt helt friska sådana, blott att de förete överkänslighet för en eller
flera substanser eller ämnen, som andra personer tolerera utan några som
helst besvär. Det mest belysande exemplet är hösnuvan: blott sommartid,
i samband med gräsblomningen uppträda de allergiska symtomen, snuva,
ögonretning, astma etc. Övriga delar av året är hösnuvepatienten fullt frisk.
Samma gäller nu samtliga övriga allergiska sjukdomar och även den
svåraste och ur socialmedicinsk synpunkt mest betydelsefulla formen av sådana,
bronkialastman. I varje fall förefinns ett eller flera överkänslighetsmoment,
olika för olika fall och i växlande kombinationer. Det kan härvid röra sig
om olika sorter yttre substanser, olika dammämnen, sådana i
djurutdunstning, mjöldamm, drogdamm, olika födoämnen o. s. v. Men det kan även
vara fråga om i kroppen själv bildade ämnen (infektioner etc.). I vart fall
gäller det i första hand att klarlägga, vilket eller vilka ämnen som i det
särskilda fallet äro de utlösande. Först härmed öppnas vägen för en
framgångsrik behandling: ett undvikande av det skadliga ämnet blir i många
fall möjligt, blott man först klarlagt, vad som bör undvikas. Är ett dylikt
undvikande icke möjligt, inrymmer den moderna allergiläran vissa
behandlingsmetoder som — sakkunnigt utnyttjade — bjuda möjlighet att
framgångsrikt bekämpa den föreliggande överkänslighetssjukdomen.
Utmärkande för denna sjukdomsgrupp, särskilt för bronkialastman och astmasnuvan, är, att desamma under senaste århundradet visat en ytterst remarkabel frekvensstegring, därhän, att bådadera numera äro att anse som verkliga folksjukdomar, som ifråga om sin förekomst närma sig de reumatiska sjukdomarna och liksom dessa höra till de i längden starkt invalidiserande sjukdomarna. Skillnaden är blott den, att en astma under sitt första skede ej är en organisk sjukdom. Först småningom tillkomma organiska förändringar av luftrör och hjärta, som medföra en mer eller mindre höggradig invaliditet. Den moderna allergilärans utnyttjande för undersökning och behandling innebär, att denna invalidisering vid flertalet fall kan undvikas.
Ur Stat.off. utredn. 1934: 22, Betänkande ang. den slutna kroppsvården i riket, varav här fogas såsom bilaga utdrag i vad rör »Vårdanordningar för
