De gamla, som det här är fråga om, kunna näppeligen uppgå till mera än ett tiotal, och då de inte sträcka sina anspråk längre än till de gratifikationer, som utgått till motsvarande arbetargrupp vid den nu statsägda Hälsingborgs—Hässleholms järnväg eller åttahundrafemtio kronor per år, skulle den totala kostnadssumman för statens järnvägar bli en ren obetydlighet. Höjningen per gratifikation skulle begränsa sig till femhundrafemtio kronor.
Det bör i detta sammanhang framhållas, att några precedensfall inte föreligga. Såvitt jag känner till, äro de här berörda järnvägarna de enda, som inte omedelbart vid statsförvärvet direkt tillförts statsbanenätet och ställts under järnvägsstyrelsens direktion.
Med hänvisning till det anförda hemställer jag,
att riksdagen ville besluta, att till en var av de i motionen åsyftade gratifikationstagarna vid före detta Landskrona—Hälsingborg—Eslövs och Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägar skola av trafikmedel utgå årliga gratifikationer med ett belopp av 850 kronor.
Stockholm den 13 januari 1942.
Edwin Berling.
