skall icke glömma, att — såsom redan anmärkts — dessa områden i följd av lagstiftningens ofullständighet äro mycket vidsträckta.
Men innebär då den olikformighet, som sålunda kan konstateras, någon verklig olägenhet? Ja, utan tvivel, särskilt om man betraktar spörsmålet från medborgarnas synpunkt. Ju mera skiftande och i följd härav svåröverskådliga de regler äro som de hava att iakttaga vid sina mellanhavanden med myndigheterna, desto större är risken för att de genom försummelse att iakttaga vad som ankommer på dem åsamka sig rättsförluster. Varje steg man kan taga till ökad likformighet i förvaltningsförfarandet är till gagn för rättssäkerheten.
Det är emellertid icke blott olikformigheten i och för sig som medför olägenheter. Än betänkligare är, att gällande regler icke äro så fullständiga som önskvärt vore. En mängd spörsmål av icke ringa betydelse lämnas av författningarna obesvarade. Luckorna utfyllas visserligen — såsom redan framhållits — till en viss grad av jämförelsevis fasta oskrivna regler som utformas i myndigheternas praxis. Men det är ingalunda säkert att så sker. Där det ej skett, har man att räkna med att förfarandet gestaltas än si, än så, efter omständigheterna i det särskilda fallet. Det är uppenbart, att häri ligger en allvarlig fara för att ärendenas handläggning kan komma att äga rum på ett sätt som icke stämmer väl överens med rättsmedvetandets krav; man kan icke heller bortse från att en viss möjlighet öppnas för rent godtycke från myndigheternas sida.
Man kan peka på många områden, där de förvaltningsrättsliga författningarna förete betänkliga luckor. Så t. ex. har endast i ringa utsträckning blivit klargjort, i vad mån ämbets- och tjänstemän äro skyldiga att på grund av jäv avhålla sig från handläggning av mål och ärenden (se Munktell, Om jävsförhållanden inom statsförvaltningen). Högeligen osäkert är, i vilken utsträckning måls och ärendens avgörande skall bero av vad sökande eller andra parter andragit eller styrkt, och i vad mån självständiga insatser vid ärendenas handläggning skola göras av myndigheterna själva »ex officio» (jfr t. ex. Reuterskiöld, Statsregementet s. 266 ff., Sundberg, Statsvetenskaplig tidskrift 1927 s. 207, Herlitz, a. a. s. 1045). I samband härmed står den på vissa områden livligt diskuterade frågan om »bevisbördan» skall, då utredningen i ett ärende är ofullständig, avgörandet utfalla till den enskildes förmån eller till det allmännas? Ytterst ofullständiga äro reglerna om huruvida och på vad sätt parter i förvaltningsrättsliga mål och ärenden kunna begagna sig av ställföreträdare (Thulin, Nordisk administrativ tidskrift 1932 s. 80 ff.). Den enskildes rätt att bliva hörd i mål och ärenden som angå honom är endast ofullständigt tillgodosedd genom författningsföreskrifter. Oklart är också i många fall, i vilken utsträckning upplysningar från enskildas sida kunna av myndigheterna fordras. Ovisst är i åtskilliga fall, huru det skall förfaras vid förhör och dylika förrättningar: om de skola vara offentliga, om rättsägaren äger betjäna sig av biträden o. s. v. Formerna för
