Nr 153.
Av herr Sandén, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till rättegångsbalk.
Den dövstummes möjligheter att byta tankar och erfarenheter med andra
medmänniskor äro hämmade i två hänseenden. Hans lyte hindrar honom från
att på ett naturligt sätt såväl meddela sig med andra människor som uppfatta
till honom riktade meddelanden.
Den dövstumme saknar merendels förmågan att medelst tal obehindrat meddela sig med omvärlden. Där talförmåga finnes hos dövstum är den ofta inskränkt och så ofullkomlig att hans tal endast osäkert eller med svårighet kan uppfattas av personer, vilka icke äro vana att avlyssna detsamma. De uttrycksmedel, som stå den dövstumme till buds, äro ofta endast tecken- och åtbördsspråk samt skriftlig meddelelse. Enär blott ett fåtal fullsinnade förstå de dövstummas tecken- och åtbördsspråk, kan den dövstumme endast i ringa utsträckning använda dessa hjälpmedel för att meddela sig med andra, och skriften måste för den dövstumme ofta bli ett ofullkomligt och vanskligt uttrycksmedel med hänsyn till de särskilda svårigheter han alltid har att övervinna för att ernå färdighet i konsten att kläda sina tankar i skrift.
Är sålunda den dövstummes möjligheter att meddela sig med sina medmänniskor väsentligt begränsade, så är hans möjligheter att upptaga och rätt fatta sina medmänniskors till honom riktade meddelanden kanske än mer begränsade. Muntliga meddelanden kan han i bästa fall uppfatta genom att av läpparnas rörelser hos den talande sluta sig till talets innehåll (labiologi). Det är givet att säkerheten i ett sådant avläsande är i hög grad beroende av den talandes sätt att tala och de uttalade ordens allmänfattlighet. Ett slarvigt tal och en svår text måste alltid giva vanskliga resultat. I de fall där labiologi icke står till buds, får skriften inträda som hjälpmedel. Skriften är emellertid rent tekniskt ett ovigt medel för »samtal», vartill framför allt kommer att det på grund av den dövstummes bristande språkförståelse ingalunda är säkert, att han riktigt uppfattar innebörden av det skrivna.
De svårigheter den dövstumme således har att bemästra för att komma i intellektuell kontakt med omgivningen bli särskilt menliga för honom, då han står inför nödvändigheten att lämna eller mottaga meddelanden av rättslig valör. Den dövstumme skall kanske höras såsom vittne vid ett polisförhör eller inför domstol, han står måhända som part i en rättegång eller hans sinnesbeskaffenhet skall undersökas av läkare. I sådana och liknande fall utgör
