redan givits och gjorts? Från de håll, där man ser pessimistiskt på läget inom ungdomsvärlden, ropar man framför allt på diverse ingripanden i form av restriktioner, bud och förbud. Det synes oss möjligt, ja troligt, att det skall visa sig önskvärt, ja nödvändigt, med vissa sådana ingripanden, men vi hålla före, att vad det här framför allt gäller, det är att genom positiva åtgärder stödja ungdomen i dess egen strävan att bli en moraliskt, intellektuellt och kulturellt högtstående ungdom.
Vad kan månne så göras? Här några exempel på åtgärder, som borde kunna bli ungdomen till stöd, gagn och hjälp.
Erfarenheten visar, att medlemskap i ungdomsorganisation för den unga människan är en mycket stor tillgång. Vad som där ges av intellektuell och kulturell uppryckning, av moralisk påverkan — ej minst genom kamratlivet — är uppenbarligen av allra största betydelse. Det ligger då mycket nära till hands, att samhället ger ungdomsorganisationerna allt det stöd, som de kunna behöva. Det behövs ofta ekonomiskt stöd — detta kan i många fall bli så mycket värdefullare, som det kan befria en ungdomsförening från ett ekonomiskt tryck, som annars kunnat locka den att anordna nöjestillställningar av mindre god kvalitet. Så skulle ungdomsorganisationerna mer helt få ägna sig åt sin egentliga uppgift och samtidigt vinna ökat förtroende och större anslutning. Det är naturligtvis av största vikt, att en byråkratisering eller statsreglering av ungdomsrörelserna undvikes. Organisationerna få inte förlora sin karaktär av fria rörelser.
Värdefullt stöd kan ock lämnas genom hjälp vid lokalfrågans ordnande. Med största tillfredsställelse hälsa vi därför Kungl. Maj:ts förslag om statsbidrag till hembygdsgårdar och andra samlingslokaler. Det är vår uppfattning, att det är klokt, ja nödvändigt, att gå raskt och beslutsamt vidare på den inslagna vägen.
Undersökas bör ock, om ej lärarna vid våra skolor mycket mer än hittills kunde engageras som ledare och medhjälpare i många ungdomssammanslutningar. Ett intimare samarbete mellan skola och folkrörelser är högeligen önskvärt. Kanske kunde man tänka sig, att en lärares engagement i en bildningsorganisation finge motivera viss lindring i hans skoltjänstgöring. Mången ungdomsförening för en rätt tynande tillvaro på grund av brist på lämplig ledare. Det är ofta ett av föreningarnas stora problem, hur de skola få vakna, kunniga och driftiga ledare. En god hjälp vid ledarefrågans lösning vore att låta ungdomen få tillfälle besöka någon folkhögskola eller annan liknande anstalt — gärna vid särskilt anordnade ledarekurser. Ju flera unga, som få besöka folkhögskola o. dyl., desto bättre för ungdomsorganisationerna. Ingen borde av ekonomiska skäl nödgas avstå från det, som en folkhögskola kan ge.
Mot ungdomens nöjeslystnad och nöjesliv har mången rasat. Härvid bör invändas, att det hör unga människor till att vilja roa sig med jämnåriga och
