Sedan till följd av depressionen i slutet på 1920-talet och därmed sammanhängande arbetsbrist i Amerika tiotusentals svenskar nödgats återvända till Sverige, utgöra de nu den överväldigande majoriteten av utlandssvenskar i hemlandet. Lika litet som emellertid statsmakterna på 1800-talet intresserade sig för emigranterna, lika litet ha de nu mera väsentligt intresserat sig för de återvända, ofta fullständigt utblottade landsmännen, vilka i många fall, ehuru i besittning av en kvalificerad utbildning och mångårig erfarenhet från sitt arbetsområde, tvingats söka sin utkomst exempelvis som innehavare av en tobaksaffär, ett kafé eller kanske en tidningskiosk. Detta är ett missförhållande, vars snara tillrättaläggande borde vara icke endast en självklar nationell tacksamhetsgärd mot den folkgrupp, som i utlandet gjort Sverige större och ovärderligare tjänster än någon annan grupp, utan även ett nationellt intresse av första ordningen.
Medan de från Sverige utsända stipendiaterna med rätta vid hemkomsten beretts tillfällen att i vetenskapligt arbete eller i det praktiska förvärvslivet omsätta sitt vetande, har man glömt den fond av kunnighet, mångårig praktisk erfarenhet, initiativkraft och arbetsförmåga, som svensk-amerikanerna representera, varför den fått ligga obrukad. Visserligen har man i Sverige gjort insamlingar för nödlidande utlandssvenskar, och det skall ingalunda bestridas, att därvid inf1utna medel varit till gagn. Men det är å andra sidan uppenbart, att vad utlandssvenskarnas överväldigande majoritet, svensk-amerikanerna, angår, böra deras problem lösas fristående för sig. Övriga utlandssvenskars problem äro även i hög grad behjärtansvärda, men kunna icke lösas efter samma riktlinjer som de frivilligt hemkomma svensk-amerikanernas, vilka återvänt icke av tvångsförhållanden i det nya hemlandet, utan för att låta det gamla fosterlandet odelat få nytta av deras i Amerika förvärvade kunnighet och erfarenhet. Dessa ämna icke efter kriget återvända till Amerika, medan flertalet andra utlandssvenskar sannolikt önska och vilja återvända till de länder de under kriget fått lämna.
En lösning av svensk-amerikanernas problem torde lämpligen kunna vinnas medelst en hjälp- och lånekassa för behövande svensk-amerikaner. Denna lånekassa borde under statens kontroll förvaltas av Svensk-amerikanernas förening och dess centralråd, ej blott emedan denna sammanslutning såsom självständig organisation måste vara bäst skickad att tillvarataga sina medlemmars intressen, utan främst emedan de anslagna medlen på detta sätt utan avdrag skulle kunna tillföras de behövande, då föreningen tack vare frivilliga krafter ej behöver bestrida administrations- eller därmed jämförliga kostnader.
Svenskamerikanerna i Sverige befinna sig nu i ett sådant nödläge, att de — därest en snar lösning ej kan åvägabringas — bliva nödsakade att vidtaga åtgärder för att om möjligt återvända till Amerika. En vädjan till
