för ett demokratiskt folk, för att använda ett expressivt uttryck av vårt lands förnämsta nu levande författarinna i en artikel i går i en känd nationell veckotidning.
Antisemitism och demokrati äro i själva verket absolut oförenliga. I sin bekanta bok Ras, språk och nation skriver Åke Thulstrup följande tänkvärda ord: »Ett uppflammande av antisemitism förkväver ofelbart demokratien med allt vad därtill hör. Det går inte att hävda några demokratiska principer i ett land, som har gett sig antisemitismen i våld. Den som är demokrat tror på människovärdet, och denna tro utesluter rashat.» Så farlig och förrädisk som antisemitismen är böra ansvarskännande svenskar icke genom oförsiktiga ord och handlingar, om än i sig själva ganska oskyldiga, lägga hyende under fördomar och bidraga till en »kategoriklyvning» av människor, vilken är helt främmande för svensk lag och rättsuppfattning. Det är ur denna synpunkt att beklaga, att socialstyrelsen, utan tvivel av s. k. praktiska skäl, i sin främlingsstatistik använder ordet jude i en betydelse, som hittills icke tillhört offentligt svenskt språkbruk utan hör hemma i en främmande ideologis vokabulär. Socialstyrelsen begär sålunda, att även personer, som icke tillhöra mosaisk trosbekännelse, i förekommande fall skola deklarera sig såsom »judar», ehuruväl deras härkomst och »ras» är ur rättslig synpunkt irrelevant. Icke heller utrikesdepartementet torde helt kunna fritagas från förebråelsen att då det gäller inresetillstånd göra anseende till person, d. ä. fästa avseende vid vederbörandes »ras». Vetenskapen förnekar ju, att det finns skilda raser inom de europeiska folken, och svensk lag känner icke distinktionen.
Antisemitismens onda bekämpas förvisso främst genom upplysning — och denna borde till synes ha de bästa utsikter med tanke på de s. k. raslärornas haltlöshet — men det är högst sannolikt, att den demokratiska staten, medan tid ännu är, har anledning besinna vad dess frid tillhör och fördenskull komplettera upplysningsarbetet med en lagstiftning emot antisemitisk propaganda. Efter vad vi ha oss bekant har den demokratiska holländska staten varit betänkt på en dylik lagstiftning; ett föreliggande lagförslag hann emellertid inte bli upphöjt till lag före ockupationen. En svensk lagstiftning bör kriminalisera varje propaganda emot medborgargrupper, vilken tar till utgångspunkt deras trosbekännelse eller s. k. ras. Och denna lagstiftning synes böra rikta sig emot icke endast smädelser och annan kränkning av personer av främmande »ras» eller emot sådana former av agitation, som kunna betecknas såsom »rashets», utan även ta sikte på andra mera beskedliga former av propaganda, åsyftande att social och rättslig skillnad skall göras mellan människor för deras härkomsts och trosbekännelses skull.
Vi inse tillfullo vanskligheten av en sådan lagstiftning och tilltro oss inte förmågan att skissera en lagtext inom ramen t. ex. av strafflagens elfte kapitel (om fridsbrott), men vi våga bestämt hålla före, att tiden verkligen är mogen för att den svenska kultur- och rättsstaten även i lagstiftningsväg
