Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/398

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
2
Motioner i Första kammaren, Nr 182.

domsutövningen, men bestämt ej samtidigt tre lagfarna domare. För mycket och för litet fördärvar allt.

I fråga om 2 kapitlet bör i lagen inskrivas skyldighet för hovrätt att med en division åtminstone en gång om året eller, där så prövas behövligt, oftare hålla sammanträde å annan ort än där hovrätten har sitt säte. Exempelvis för skånska hovrätten i Karlskrona eller Kristianstad; för Göta hovrätt i Växjö och Norrköping och så vidare. Detta är högst nödvändigt för att hålla nere parternas kostnader.

Vidare bör i samma kapitel inskrivas antalet hovrätter och var de hava sitt säte för att nu och för lång framtid undvika tvister om förläggningsorten.

Rörande 3 kapitlet bör det med nödvändighet inskrivas i lagen liksom för övriga domstolar, att Högsta Domstolen med en sin avdelning skall sammanträda å annan ort än där domstolen har sitt säte. En avdelning av Högsta Domstolen skall åtminstone en gång om året sammanträda för måls handläggning och avgörande i en var av de städer, där hovrätt har sitt säte. Det är en orimlighet, att i vårt land med sina väldiga avstånd parter skola infinna sig i Stockholm för att muntligen föra sin talan, kanske dessutom åtföljda av en advokat från hemorten. — En befrielse för part att ingå i muntlig förhandling med hänsyn till kostnadernas storlek innebär, att förhandlingen bör vara skriftlig och att alltså parten ej får åtnjuta den muntliga förhandlingens fördelar, därför att hans sak är ringa. Ett bedömande, om vilket olika meningar kunna råda och ett visst godtyckligt ståndpunktstagande kan tänkas.

I många år har det varit ett bekymmer att söka hejda tillströmningen av mål till Högsta Domstolen. Svenska folket har haft sedan urgammal tid sin speciella syn på den saken. Alla fingo söka Konungen. Så småningom och just i vår tid ansågs detta vara alltför stora pretentioner. Man införde summa revisibilis men med rätt till dispens. — Men hur ser framtiden ut? Ja, man får det intrycket som helhet sett, att Högsta Domstolen hart när är oåtkomlig. Kan det vara rimligt och riktigt, att Högsta Domstolen själv skall i förhand avgöra huruvida ett mål får komma under Högsta Domstolens prövning eller ej? För närvarande är fullföljdsrätten i tvistemål begränsad till ett visst värde hos tvisteföremålet men med rätt till dispens. Hädanefter skulle det fordras för alla mål först ett tillstånd att få målet prövat. — Enligt min mening skall det vara varje svensk mans och kvinnas rätt att enligt lagens klara ord söka Konungen, låt vara med den inskränkning, som angives av summa revisibilis och med rätt i undantagsfall till dispens. Men ingalunda bör medborgarnas rätt vara beroende på en mer eller mindre välvillig inställning hos ett, två eller tre justitieråd, om medborgaren skall få sin sak prövad hos Konungen eller ej. 10 § i 54 kapitlet, jämförd med 6 och 7 §§ i 3 kapitlet, är en oförställd kautschukbestämmelse.

Beträffande 4 kapitlet 2 § bör bestämmelsen om val av borgmästare och rådmän helt utgå. Inga domare böra väljas. Alla domare, även stadsdomarna,