Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
4
Motioner i Första kammaren, Nr 185.

känner sig själv såsom en del av domstolen. För ett uppbärande av eller ett inväxande i en dylik uppgift saknas inom våra städer varje som helst tradition, och det måste komma att ställa sig mycket svårt att särskilt i de större städerna åvägabringa ett verkligt intresse för uppgiften att tjänstgöra såsom nämndeman.

I närvarande läge finna vi oss dock höra, och detta närmast för vinnande av erfarenhet på området, i princip godtaga departementschefens föreliggande förslag om utsträckning av lekmännens medverkan i rättsskipningen till att avse även rådhusrätterna. Vi betyga samtidigt vår tillfredsställelse över departementschefens förslag om bibehållandet av kollegialiteten, såvitt avser det lagfarna elementet i dessa domstolar samt utformningen av reglerna rörande omröstning till dom vid rådhusrätt i mål, då nämnd deltar i rättsskipningen. Vårt ställningstagande i förstnämnda hänseende sker emellertid under förutsättning att det skall visa sig möjligt att ernå en annan avgränsning av området för nämndens deltagande i rättsskipningen vid rådhusrätterna än den i propositionen upptaga. Alla borde väl vara ense om att lekmännens deltagande i rättsskipningen vid rådhusrätterna icke får givas större utrymme än som kan motiveras av värdet av detta deltagande, och härutinnan synas meningarna alltmer hava stadgat sig om en begränsning av nämnds medverkan till att avse de grövre eller grövsta brottmålen. Gränsdragningen får icke heller ske så, att nämndens deltagande kan komma att verka tyngande och fördröjande på rådhusrätternas arbete. För närvarande kunna rådhusrätterna sammanträda praktiskt taget när som helst. Svårigheter härför måste vara att räkna med redan på grund av det besvär och den omgång sammankallandet av nio nämndemän till inställelse vid extra session å fängelse i mål angående häktad eller eljest kommer att medföra. Gränsdragningen måste också ske så, att nämndemansuppdraget icke framstår såsom alltför tyngande för nämndemännen själva. Därmed skulle svårigheterna ökas för en god rekrytering av nämnden och syftet med lekmännens inkoppling i rådhusrätterna måhända i väsentlig utsträckning förfelas.

Ur nu antydda synpunkter bör enligt vår uppfattning medverkan av nämnd vid rådhusrätt begränsas utöver vad i propositionen föreslagits. Skäl torde saknas att nu, innan någon som helst erfarenhet om nämnds deltagande i rättsskipningen i städerna vunnits, låta detta deltagande omfatta andra mål än sådana, som röra verkligt grova brott. Själva gränsdragningen är visserligen, såsom jämväl departementschefen påpekat, ingalunda lätt. Den skulle måhända kunna ske genom att för mål, däri nämnd skall medverka, stadga ett straffminium av exempelvis sex månaders straffarbete, såsom från något håll tidigare föreslagits. I diskussionen har ock den tanken kommit till uttryck, att nämndens medverkan borde begränsas till mål, där någon hålles häktad. Bättre synes oss emellertid vara, om