Nr 188.
Av herr Holmbäck, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om fornminnen m. m.
En jämförelse mellan å ena sidan de gällande kungl. förordningarna den 29
november 1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande och
den 30 maj 1873 angående nedgräven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,
vartill ägare ej finnes, samt å andra sidan den i kungl. propositionen nr 8 till
innevarande års riksdag föreslagna lagen om fornminnen visar en viss
förskjutning i terminologien. Med ordet fynd mena 1867 och 1873 års förordningar det
som påträffats, anträffats, hittats. I överensstämmelse härmed anger 1867 års
förordning, att fynd av fornsaker skall hembjudas åt kronan, att uppgift skall
lämnas var fyndet anträffats, att fyndet skall insändas, att fyndet eller någon
del därav kan inlösas, o. s. v. Med begagnande av samma terminologi talar 1873
års förordning om att »fyndet är av guld, silver eller koppar», samt om
hembjudande och inlösen av fynd. Denna terminologi har gammal hävd i den svenska
fornminneslagstiftningen: redan i plakatet den 5 juli 1684 »angående
allehanda gammalt hittemynt och fynd uthi guld, silver» etc. finnes uttrycket »själva
fyndet och orten, där det funnet är». Den föreslagna lagen om fornminnen
använder åter, måhända under påverkan av 1938 års lag om hittegods, ordet
fynd såsom uttryck för själva anträffandet, hittandet, under det att det, som
påträffats, går under beteckningen föremål. Lagförslaget talar därför om att
fynd sker och att man påträffar, hittar föremål. Klarast framgår kanske
lagförslagets terminologi av 12 §, där det säges att anmälan skall göras om
fynd av föremål.
Denna ändring i terminologien är i ett hänseende av betydelse. För den moderna arkeologien är det s. k. slutna fyndet, d. v. s. det fynd, som består av flera samtidigt nedlagda föremål, kronologiens viktigaste dokument. För varje arkeologisk forskare är integriteten hos ett sådant fynd av utomordentlig vikt. Det är för arkeologen lika oriktigt att splittra ett slutet fynd som att bryta sönder ett föremål. På grund av den angivna skiftningen i terminologien blir det, efter antagandet av förslaget till lag om fornminnen, fastslaget, att det kollektiva fyndet icke är hembudspliktigt, utan att hembudsplikten omfattar blott de enskilda föremålen. Enligt den föreslagna formuleringen skulle en hittare ur ett slutet fynd framdeles kunna avlägsna de föremål, som ej helt eller delvis äro av guld, silver eller koppar, vilket kan tänkas beröva ett fynd så gott som allt vetenskapligt värde och göra det skäligen meningslöst att
