tillämpning av densamma som ordalagen enligt vunnen erfarenhet medgiva. Straffbudet är så allmänt avfattat att det kan täcka ej blott de i motiven antydda fallen utan ock sådana där underrättelseverksamheten bestått i meddelande av iakttagelser som enligt allmän rättsuppfattning icke ha någon som helst frändskap med spioneri. Vidare må i detta sammanhang beaktas, att vissa slag av upplysnings- eller underrättelseverksamhet alltid koncentreras till neutrala länder under krigstid. Till sådana länder komma tidningar och tidskrifter från de krigförande staterna, dit inflyta nyheter på olika vägar. Även i offentligt tryck ingår stundom material som för den initierade ger upplysningar om saker och ting som eljest hemlighållas. Gränsen mellan den legitima verksamheten vid användandet av sådant material och den verksamhet, som den neutrala staten med fog kan betrakta som illegitim, är ganska flytande. Ifall straffbudet icke preciserar var denna gräns går, kan resultatet av rättsskipningen bli överraskande och otillfredsställande. Erfarenheten torde ha visat att gällande bestämmelser i 8 kap. 14 § framkallat sådana resultat.
Såsom ovan sagts, innebär det framlagda förslaget en förbättring i det avseendet att det avskiljer vissa hithörande gärningar från spioneribrottet och karakteriserar dem såsom olovlig underrättelseverksamhet för vilket brott även böter ingå i straffsatsen. Däremot har någon ändring i brottsbeskrivningen ej föreslagits. Vad hittills straffats som spioneri enligt 14 § andra st. kommer att efter förslagets genomförande straffas som olovlig underrättelseverksamhet. Någon principiell skillnad göres icke mellan verksamhet som är riktad mot Sverige och sådan som riktas mot främmande makt, vare sig i 14 eller i 14 a §.
Det synes önskvärt att i två hänseenden jämka förslaget i syfte att begränsa dess räckvidd när gärningen icke riktar sig mot Sverige och förhållandena äro sådana att svenska intressen ej stå på spel. Dels kunde lämpligen den föreslagna 14 § så ändras, att den uteslutande omfattade brott riktade mot Sverige. Anskaffande av uppgifter, som icke beröra svenska förhållanden, icke heller Sveriges förbindelser med främmande makt, kunde överföras till § 14 a såsom olovlig underrättelseverksamhet. Dels borde om möjligt sistnämnda paragraf begränsas genom en mera nyanserad beskrivning av de gärningar som böra vara straffbara. I förstnämnda avseende vinnes syftet genom en ringa ändring i ordalagen. Däremot är det icke lätt att föreslå en ur ovan angivna synpunkter tillfredsställande formulering av 14 a §. Då jag icke är beredd att framlägga en ny text till denna paragraf, föreslår jag i stället den utvägen att brott, som icke beröra riket och dess förhållanden, må åtalas av allmän åklagare allenast efter Konungens medgivande, en föreskrift motsvarande den som för närvarande finnes i 4 § och i den föreslagna 4 a §. Redan under förarbetena till gällande bestämmelser övervägdes för övrigt att även beträffande andra brott än de i 4 § åsyftade införa begränsning i allmän åklagares åtalsrätt. »Vissa
