Nr 193.
Av herr Nilsson, Bror, och herr Persson, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 38, med förslag till lag angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastik jord, nr 39, med förslag till förordning angående grunder för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar, och nr 40, med förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i
vissa fall, m. m.Kungl. Maj:t har i propositionerna nr 38, 39 och 40 framlagt förslag till jämkning och lindring i gällande arrendeavtal för sådana fall, där arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden äro särskilt betungande för arrendatorn. Anledningen till att icke mindre än tre olika propositioner måst framläggas är ju den, att olika slag av arrenden regleras av olika lagar eller förordningar. Denna bristande enhetlighet i arrendelagstiftningen ger upphov till betydande svårigheter, vilka även framträda i detta fall. Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om jämkning i arrendevillkoren eller om det sätt, varpå jämkningen skall komma arrendatorn tillgodo, skall frågan beträffande de allmänna arrendena avgöras av en särskild nämnd, sammansatt på så sätt, att Kungl. Maj:t tillsätter ordförande samt länsstyrelsen två ledamöter, av vilka en bör representera jordägarna och en arrendatorerna. En sådan nämnd skall tillsättas inom varje hushållningssällskapsområde. Beträffande kronoarrendena skall däremot skäligheten av arrendelindringar bedömas av domänstyrelsen eller den myndighet, som har att ombesörja utarrenderingen, i vissa fall efter ny arrendeuppskattning. Dessa myndigheters beslut kan överklagas hos Kungl. Maj:t. Beträffande ecklesiastika arrenden skall prövning av skäligheten av lindringar i arrendevillkoren verkställas av stiftsnämnden, eventuellt efter ny arrendeuppskattning. Stiftsnämndens beslut kan överklagas i den ordning, som för klagande över stiftsnämnds beslut i allmänhet är stadgad.
Denna olikhet vid i övrigt fullt likartade arrendefrågors handläggning måste betecknas som mycket olämplig. Den föreslagna nämnden för bedömande av skäligheten av arrendelindring till arrendatorn åt enskild jordägare bör vara fullt kompetent att verkställa motsvarande prövning även då det gäller krono- eller ecklesiastika arrenden. Om nämnden erhölle en dylik utvidgad befogenhet skulle en sådan absurditet undvikas som att, om tre arrendegårdar, en tillhörig en enskild jordägare, en kronan och en ett ecklesiastikt boställe, ligga intill varandra, skäligheten av lindring i arrendet
