Nr 196.
Av herr Linderot, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m.
Kungl. Maj:t har i proposition nr 55 föreslagit fortsatt giltighetstid för
förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m.
Innehållet i ovannämnda förordning står enligt min mening i uppenbar strid mot innehållet i såväl regeringsformen som tryckfrihetsförordningen.
I rikets främsta grundlag, regeringsformen, stadgas i § 86:
»Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen ej förutsedda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför straffas, än om detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning.»
I tryckfrihetsförordningens ingress gives följande definition av vad som är att förstå med tryckfrihet:
»Med tryckfrihet bör förstås varje svensk mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetslagen ej föreskrivna, hinder, utgiva skrifter, att sedermera inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke, i annat fall, kunna därför straffas, än om detta innehåll strider emot tydlig lag, given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning; alltså och med hänsikt till de sålunda föreskrivna ändamål, have vi härmed velat förklara var och en fritt och öppet, att med iakttagande av de föreskrifter mot tryckfrihetens missbruk, vilka här nedanföre, i överensstämmelse med rikets allmänna lag, skola uttryckligen stadgas, i avseende på statens invärtes lugn och utvärtes säkerhet, samt det högsta väsendets, överhetens, den enskilde medborgarens och sedernas därmed förknippade helgd, sina tankar uttrycka och meddela i alla ämnen, i vad skrivart som helst, och evad föremålet skulle vara, detta rike enskilt, eller främmande länder, ett närvarande tidevarv eller de förflutna, levande personer eller avlidna.—
Efter denna definition av vad som är att anse som tryckfrihet stadgas i § 1, mom. 1, första stycket:
»Med iakttagande av vad i denna lag finnes stadgat skall det under villkor av helgd för andras rätt stå envar svensk medborgare fritt att i tryck utgiva skrifter.»
