skulle kunna i nämnvärd mån bidraga till vår försörjning med sådana textilvaror, av vilka landet har verkligt behov. Genom den minskade spänning mellan tullsatsen för konstsilkegarn och tullarna å de färdiga produkterna, som förslaget innebär, föreligger för övrigt stor risk att tullsänkningarna visserligen komma att medföra den önskade ökningen av införseln av färdiga konstsilkeartiklar, men att detta sker på bekostnad av fabrikernas import av konstsilkegarn. Tillgången på konstsilkevaror inom landet komme då i stort sett att bliva oförändrad, och resultatet av tullsänkningarna bleve endast minskad arbetstillgång inom den svenska textilindustrien utan några fördelar för landets textilförsörjning.
Det kan vidare framhållas, att några krav på tullnedsättningar icke synas hava framkommit från konsumenthåll på senare tid. Ur tullteknisk synpunkt föreligger icke heller något önskemål om ändringar av tulltaxans bestämmelser beträffande det egentliga konstsilket. Ett bifall till propositionen skulle tvärtom komma att medföra ett mera omständigt och tidskrävande tulltaxeringsförfarande.
Av det anförda framgår, att en sänkning av tullarna å konstsilkevaror för
närvarande icke bör genomföras för så vitt icke synnerligen starka skäl eller
rent av ett verkligt tvångsläge skulle föreligga.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 85.
Stockholm den 11 mars 1942.
Nils Wohlin.
