vars främsta orsak berörts i utlåtandet, bör få föranleda, att frågan om domsagoreglering för närvarande får förfalla.»
Det är av dessa ord tydligt, att hovrätten lämnat endast ett svagt tillstyrkande av domsagoregleringen. Hovrätten har i sin sammanfattning inskränkt sig till att säga att ur rättsvårdens synpunkt hinder icke möter mot att regleringen företages, och den har föranlett Kungl. Maj:t att överväga, om icke trots detta regleringen ändock borde ställas på framtiden.
Efter hovrättens utlåtande framlade Kungl. Maj:t proposition med förslag till den domsagoreglering, varför inledningsvis redogjorts. Justitieministerns förslag till reglering avviker något från justitieombudsmannens, men på någon diskussion av de båda förslagen torde vi ej behöva ingå. Anmärkas kan emellertid att ett sammanförande av Nordmarks härads och Södersysslets domsaga till en enhet kritiserades av justitieombudsmannen i hans skrivelse 1931, och denna kritik torde ännu äga betydelse. I fråga om justitieministerns motivering för sitt förslag, vilket försöker att minska olägenheterna för Nordmarks härad av sammanslagningen genom att ställa i utsikt att häradshövdingen skall åläggas att mellan tingssammanträdena hålla mottagning i Årjäng för den rättssökande allmänheten, torde blott ett par punkter här behöva tagas upp. Enligt justitieministerns uttalande i propositionen ger den verkställda utredningen otvetydigt vid handen, att Södersysslets och Nordmarks härads domsagor icke kunna var för sig under nuvarande förhållanden eller efter genomförandet av en rättegångsreform erbjuda tillräckliga arbetsuppgifter för en häradshövding. 1939 års hovrättsutlåtande stöder emellertid icke en sådan uppfattning, och även 1942 års hovrättsutlåtande är försiktigare avfattat. När justitieministern säger att »Nordmarks tingshusbyggnadsskyldige haft den i förhållande till rikets övriga tingslag ganska enastående förmånen att för sitt tingshusbygge, vilket utfördes under rådande svår arbetslöshet, åtnjuta ett icke obetydligt statsbidrag från anslaget till kommunala beredskapsarbeten», torde det kanske böra framhållas, att statsanslaget blev 13 % av kostnaderna och att alltså 87 %, motsvarande över 200,000 kr., stannat å häradsborna själva.
En sammanfattning av vad nu angivits samt ett beaktande av vad som
för övrigt kan vara av vikt torde ge följande slutresultat.
Av utlåtandena i ärendet framgår, att i vad gäller Nordmarks härad tillstyrkande till justitieombudsmannens förslag om domsagoreglering lämnats endast av häradshövdingen, som numera avflyttat från orten, samt en nämndeman. Dessutom har Svea hovrätt i sitt utlåtande från år 1942 avgivit det yttrande, för vilket ovan redogjorts. Avstyrkande utlåtanden ha avgivits av elva nämndemän, de tingshusbyggnadsskyldige, ombud för samtliga kommuner, länsstyrelsen och Svea hovrätt i dess utlåtande från år 1939. Kanske särskilt att beakta äro därvid uttalandena från orten. Redan den
