Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/617

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

.llotioner 11 Första kannmcmm, Nr 236. 9 torisk art icke uppställes för att varje därtill lä.mplig fast anställd skall få genomgå den fullständiga underbefälsutbildningen och vinna befordran till underbefälsbeställning. I konsekvens härmed bör också den kvalificerade befälstillgång, försvarsväsendet härigenom kommer att erhålla, militärt utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt icke blott under den aktiva tjänstctiden utan även efter dennas slut. Frågans senare avsnitt kan måhända sägas i viss utsträckning ligga utanför ramen av riksdagens prövning, enär det närmast ankommer på Kungl. Maj:t att reglera dessa förhållanden, men med hänsyn till den stora betydelse för en fullgod manskapsrekrytering och därmed för försvarsväsendets effektivitet, som den berörda frågan har, må det här tillåtas att anföra några synpunkter på ämnet. I ett radioanförande den 3 februari innevarande är lämnade chefen för armén en redogörelse för utbildningsförhållandena vid armén enligt det av 1941 års försvarsutredning dä nyligen framlagda förslaget och behandlade därvid bl. a. frågan om vidarebefordran av det fast anställda manskapet och betydelsen ur civilanställningssynpunkt för de fast anställda., som icke kunde vinna befordran till officerare eller underofficerare, av att få genomgå försvarsväsendets läroverk. I anslutning härtill framhöll chefen för armén: Armén vill på nyssnämnt sätt söka att i sina befälskårer tillgodogöra sig de män, som äga de mest utpräglade anlagen för det militära yrket. Dem skall den värnpliktiga ungdomen anförtros under värnpliktstiden." lfrågavarande uttalande utgör ett ytterligare bevis för nödvändigheten av bästa möjliga manskapsrekrytering. Denna nödvändighet har visserligen av ingen bestritts, men man måste då ä andra sidan vara beredd att vidtaga alla åtgärder, som kunna leda fram till avsett resultat. Inom den av Kungl. Maj:t föreslagna stora stamkadern av manskap kommer årligen av omsättningsskäl och på grund av dåliga framtidsmöjligheter i den militära tjänsten att avgå ett mycket stort antal beställningshavare med fullständig underbefälsutbildning och längre eller kortare tids praktisk tjänstgöring på kvalificerade underbefälsposter. Dessa avgående fast anställda stå till förfogande för mobiliseringskadern såsom värnpliktiga. En del av dem kommer, såsom av propositionen närmare framgår, att vinna befordran till reservunderofficerare och blir i derma egenskap skyldig att fullgöra viss tjänstgöring i fredstid, varigenom de militära kunskaperna och färdigheterna bibehållas till fördel för effektiviteten inom försvarsorganisationen. Däremot torde det fortfarande vara oklart, hur majoriteten av de avgående skall utnyttjas i händelse av mobilisering. Ett tillfälle att skapa klarhet härutinnan erbjöd sig tmder år 1941 i samband med riksdagens behandling av den tidigare här omnämnda, då föreliggande propositionen med förslag till värnpliktslag. Av nämnda proposition framgick emellertid inte, hur de f. d. fast anställda i stort äro avsedda att militärt utnyttjas efter avgängen från aktiv stat, blott att till värnpliktiga officerare och underofficerare skulle vid samtliga försvarsgrenar utbildas ett förhållandevis stort antal värnpliktiga. Riksdagen anslöt sig till propositionens förslag, och Kungl. Maj:t utfärdade sedermera den nya vä.rnpliktslagen och i anslutning härtill ny inskrivBüwng till ril:sá*nr/ens protokoll. 3 saml. Nr .935-235". 2