och å andra sidan verkligheten i fängelserna, sådan den ofta torde gestalta sig.
De invändningar, som enligt vår mening med skäl kunna göras mot det nuvarande systemet, hänföra sig till frågorna om klientelets uppdelning, arbetets organisation och ersättning, cellsystemet och personalrekryteringen.
Det kan knappast vara sakligt riktigt eller ekonomiskt välbetänkt att placera praktiskt taget alla till straffarbete dömda i helslutna anstalter. Redan det faktum, att ungefär hälften av dessa straffångar tillhöra den grupp av felande, vilkas förseelser falla inom ramen för ekonomiska och sociala försyndelser, är ägnat att väcka betänkligheter. Erfarenheten har visat, att vi här ha att göra med det typiska återfallsklientelet, som förskingrar, småförfalskar, begår tjuvnadsbrott utan att använda våld eller sprängämnen, begår bedrägerier av olika slag, de hållningslösa, lättjefulla och arbetsodugliga. De äro lagöverträdare och deras omhändertagande är både nödvändigt och samhällsnyttigt. Bakom deras brott ligger en blandad och brokig motivkrets. De kunna visserligen i många fall förete sjukliga symptom utan att det därför vore rimligt att omhändertaga dem såsom sinnessjuka. Deras samhällsfarlighet är emellertid icke jämförlig med grova våldsverkares, dynamitarders och dylika brottslingars. Vid sådant förhållande måste deras hänvisning till straffarbete i helslutna anstalter betraktas som en icke minst ekonomiskt opraktisk och schablonmässig åtgärd. Det föreligger här en alldeles påtaglig brist på differentiering och nyansering i verkställigheten.
Fångarbetets organisation är tvivelsutan ett av de verkligt centrala spörsmålen. Grundsatsen att så ordna fångens arbete, att det vidmakthåller och förkovrar hans yrkesskicklighet och främjar hans utsikter att efter frigivningen försörja sig, är i socialt avseende så betydelsefull, att intet får underlåtas att i görligaste mån omsätta den i verkligheten. Fångarbetet är emellertid med sin nuvarande organisation icke uppbyggt på principen, att fången skall »göra rätt för sig». All socialpsykologisk erfarenhet pekar i den riktningen, att känslan av att få och kunna infoga sitt arbete som ett led i sin självförsörjning hjälper till att stegra den egna ambitionen. Den är en kraft till moralisk återupprättelse. Den nuvarande ordningen har enligt vår mening icke gjort rättvisa åt denna synpunkt.
I all synnerhet motverkar cellstraffet den för fången själv liksom för samhället nödvändiga återupprättelsen. Det betyder ett undergrävande av den personliga integriteten och själsstyrkan. Det blir först och främst en vittgående omvandling av alla kroppsliga och andliga vanor och invanda värden, icke så som när man lägger om växlarna i en bil från högre till lägre, utan som ett verkligt vissnande och förödande av ett sedan barndomen inlärt kunnande. Reaktionen är alltid mycket svår och nedbrytningen synes icke till sin styrkegrad ha någon relation till individens uppfostran, miljö eller andliga kapacitet.
Men denna nedbrytningsprocess är självfallet icke önskvärd där man vill
