3 Motioner i Första kammaren, Nr 255. "Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet särskilt i tider av oro utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. - - - Det är en klar nödvändighet för statsmakterna att övervaka sådan verksamhet och förhindra, att den blir till allvarlig skada för landet. Som beredskap i sådant hänseende antog 1940 års riksdag en lag, innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar. - "- - För att ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål, erfordras sålunda ytterligare åtgärder (kursiverat här). - - - Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med andra medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldighet att övervaka och ingripa mot sådana kraften" Uttalandet angående nödvändigheten att upprätthålla den lagliga samhällsordningcn vilja vi gärna understryka samt betona, att lagliga medel härför i full utsträckning böra ställas till regeringens förfogande. Härutinnan bör av riksdagen intet underlåtas. Men statsministern konstaterar ej blott behovet av sådana medel, han erinrar även om, att nuvarande lagstiftning icke helt fyller det avsedda ändamålet. Han framhåller att situationer, som i nuvarande allvarsfyllda tider kunna befaras uppstå, skulle kräva en skärpt lagstiftning. Visserligen kan man förstå och även uppskatta att regeringen endast i nödfall, när behov verkligen föreligger, vill tillgripa långt gående åtgärder. Men denna försiktighet harmonierar helt med en annan form av försiktighet, som eftersträvar beredskapslagstiftningens tidsenliga utbyggande på ett sätt, som väl tillgodoser statens behov. Det ligger uppenbarligen i själva naturen av en sådan beredskapslagstiftning, som det här är fråga om, att man icke ställer sig avvaktande och inväntar vad som kan komma, utan att sedan behovet konstaterats lagstiftningen i tid och i erforderlig omfattning genomföres och sålunda finnes tillgänglig att om så skulle erfordras omedelbart sättas i kraft. Det här fråga om en lagstiftning på ett område av de medborgerliga fri- och rättigheterna, där en viss varsamhet synes böra iakttagas, och där det icke kan vara klokt att överlämna lagstiftningens utformning att improviseras i ett akut krisläge, då sinnena lätt råka i svallning. Kanske kan det vara möjligt att redan vid innevarande riksdag genomföra vissa förbättringar. I stort sett synes det dock vara att föredraga att hos regeringen begära utarbetande så fort ske kan och med anlitande av den tekniska expertis, som står till dess förfogande, av förslag till en sådan effektivisering av lagstiftningen, som synes nödvändig och även av statsministern ifrågasätts. .
