10 Motioner i Andra kammaren, Nr 42. oberoende av krigskonjunkturen eller, därest han vill visa, att inkomstökningen helt eller delvis framstår som ett naturligt led i en utveckling, vilken påbörjats före utgången av augusti 1939. Denna avfattning torde mångenstades, enligt uppgift, hava tillämpats strängare än möjligen varit avsett. Foretag, som exempelvis under den 10-årsperiod, som föregått det-nu pågående världskriget, påvisat en stadigt ökad tillverkning och försäljning, hava vid taxeringen till krigskonjunkturskatt icke lyckats i motsvarande grad och ibland icke alls erhålla en sådan utveckling betraktad som ett naturligt led i utvecklingen. I detta avseende torde mera preciserade bestämmelser vara erforderliga och i vart fall lärer det få anses tillräckligt, om den skattskyldige allenast visar sannolikhetsskäl för sitt påstående. Bestämmelserna om avdrag för kostnaderna för pensionering, som i lagtext och anvisningar behandlats kortfattat och ofullständigt och som därför varit föremål för olika tolkningar, böra, med biträde av försäkringstekniskt utbildad expertis, fullständigas så att desamma kunna av allmänheten utan allt för stort besvär tillämpas. Beräkning av den uppskattade merinkomsten av jordbruk, som, enligt vad ovan nämnts, allt eftersom netto- eller bruttometoden med den sistnämndas många felkällor använts, medfört vitt skilda och ofta uppenbart orättvisa resultat, är i behov av omarbetning. Fråga är om ej under nu rådande förhållanden med missväxt och prisreglering inkomst av jordbruk bör vara helt fri från krigskonjunkturbeskattning, därest ej med bärande sannolikhetsskäl visas, att inkomstökningen varit föranledd av krig eller krigskonjunktur och ej är att hänföra till de prisregleringsåtgärder, som av statsmakterna vidtagits på grund av missväxten och som varit avsedda att bibehålla eller öka produktionen av jordbruksprodukter. Man kan i motsatt fall med fog göra den invändningen, att staten med ena handen ger vad den tager med den andra handen. En fråga, som torde kunna upptagas till omprövning, är den, om ej arvoden för vissa kristidsarbeten lämpligen skulle kunna göras till föremål för krigskonjunkturbeskattning. Därmed avses helt naturligt icke lägre personal, som förut kanske gått oavlönad eller varit mer eller mindre lågt avlönad. Däremot äro, som bekant, i det stora antalet statliga och kommunala kristidsinstitutioner sysselsatta ett stor antal större inkomsttagare, ämbets- och tjänstemän samt politiker, vilka - med bibehållna löner, arvoden och inkomster från samtidigt innehavda och utövade befattningar - åtnjuta betydande extra betalningar, vilka otvivelaktigt och med vida större skäl än en del andra inkomstökningar kunna betecknas som både krigskonjunkturbetonade och opåräknade. I promemorian till krigskonjunkturskatteförordning- en har visserligen framhållits, att- en extra beskärning genom krigskonjunkturskatt av inkomsthöjning vid "kristidsarbete" helt säkert allmänt skulle av vederbörande inkomsttagare betraktas såsom ett återtagande av vad staten åtagit sig att betala, liksom promemorians författare förmenar, att dylik beskattning ej vore lämplig att genomföra sedan inkomståret gått tillända och inkomsten disponerats. Det sistnämnda är emellertid tyvärr fallet vid all beskattning här i landet, där icke blott inkomståret utan ytterligare ett år mer eller mindre gått tillända, innan skatten uttages, liksom man med skäl kan fråga, om icke vid krigskonjunkturbeskattning av inkomst från jordbriik och skogsbruk, dar merinkomsten till väsentlig del framkallats av den statliga jordbrukspolitiken med höjda priser för jordbruksprodukter och avverk
