2 lllotioner fi Andra kammaren, Nr 70. Nr 70. Av herr Andersson i Södergård m. fl., angående ersättning fi anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i fall av bristande betalningsförmåga hos den ersättnvlngsskyldzge. Sedan krigets början ha olycksfallen ådragna i militärtjänstgöring ökat beroende på beredskapsinkallelsernas storlek. Förutom den hårda ekonomiska belastning många svenska hem fått vidkännas genom att husfadern eller annan försörjningspliktig familjemedlem blivit inkallad i beredskapstjänst, ha därför i ett flertal fall hem blivit utsatta för den största påfrestning eller helt spolierade genom olycksfall i militärtjänstgöring. Staten har visserligen numera genom kungl. förordningen 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, samma ekonomiska ansvar för sina värnpliktiga och anställda, som enskild arbetsgivare genom 1916 års lag om olycksfall i arbetet blivit ålagd gentemot sina anställda. Men de skadelidande äro i många fall sämre ställda vid olycksfall i militärtjänstgöring- än om olycksfallet skett i civilt arbete. I sistnämnda fall få de skadade eller deras efterlevande ofta hjälp från fackförening eller av arbetsgivaren upprättad hjälpfond. Så är däremot icke fallet om olyckan sker under militärtjänstgöring. För de mest ömmande kategorierna av skadelidande, nämligen de efterlevande, ställer sig det framtida försörjningsproblemet ibland rent skrämmande. Förutom den chock och sorg, som dessa få genomgå vid underrättelsen att en älskad make eller son ryckts bort genom olyckshändelse eller slarv och vårdslöshet från en kamrats eller överordnads sida, bliva ekonomiska bekymmer för framtiden i många fall oövervinneliga. -Staten lämnar icke genom riksförsäkringsanstalten ens tillnärmelsevis så mycket ersättning att de efterlevande å densamma kunna nödtorftigt existera. Genom det livsfarliga arbete, som utföres i statens tjänst och intresse i och med militärtjänsten, kunna .alltså vid olycksfall förolyckades familjer bringas till tiggarstaven och måste söka hjälp hos fattigvården, såvida icke hjälp kan erhållas genom den enskilda hjälpverksamheten och av ren barmhärtighet. Vi anse att ett sådant förhållande icke kan vara tillfredsställande. Vi ha här i riksdagen att framdeles taga ställning till ett fall, där en ung familjs lycka och framtid blivit helt förstörd. Genom en hel serie av försummelser från befäls och kamraters sida blev en beredskapsinkallad vådaskjuten till döds. En Värnpliktig blev dömd att betala ett skadestånd till den dödes efterlevande maka och barn, men han saknar möjlighet att betala det utdömda skadeståndet. Liknande är förhållandet i ett flertal kända fall. Om en officer däremot hade dömts till skadeståndet genom sitt
