2 Motioner i Andra kammaren, Nr 74. verken och i viss mån även regleringsdammarna utgöra för de särskilda kommuner dit de förläggas. För bygden och länen i övrigt kunna några väsentliga fördelar av företagen eljest icke sägas uppstå. Däremot kunna genom dessa anläggningar och åtgärder i vissa avseenden stora skador och olägenheter uppkomma, vilka beröra såväl enskilda rättsâgare som mera allmänna intressen liksom även den jordbrukande befolkningens och andra befolkningsgruppers trevnad och levnadsförhållanden. Beträffande de enskilda rättsägare, som drabbas därav, stadgar vattenlagen ersättning enligt grunder, som närmare angivas i 9 kap. Jämväl beträffande dylika skador och olägenheter av mera allmän natur är rätten till kompensation i vattenlagen i princip erkänd. Främst har detta kommit till uttryck i bestämmelserna om tillhandahållande av kraft åt kringliggande bygd, omrfiskeavgifter samt om regleringsavgifter. o På senare tid har emellertid från olika håll inom Jämtlands län med stöd av erfarenheterna från redan genomförda vattenregleringar hävdats den uppfattningen, att gällande lagstiftning icke ger tillräckliga möjligheter till beredande av ersättning och kompensation för skador och olägenheter, som drabba mera samhälleligt och allmänt. Sålunda har bl. a. såsom anmärkningsvärt framhållits, att, trots de 100-tals miljoner kilowattimmar, som komme att uttagas ur lndalsälven, åtskilliga bygder, som vore belägna vid densamma eller kring dess reglerade källsjöar, saknade elektrisk belysning och icke hade utsikter att med stöd av vattenlagen erhålla sådan elektrisk kraft för jordbrukets behov utan att därför nedlägga kostnader och avgifter, som vida överstege vederbörandes bärkraft. Från turistintresserat håll har bl. a. framhållits att genom kraftverksbyggen och regleringsåtgärder de för turisttrafiken synnerligen värdefulla tillgångar som bestode i ståtliga och vackra vattenfall och forsar, försvunne och lämnade efter sig skrämmande raviner och tomma flodfåror, som vore allt annat än lockande för turisten. En minskad turistfrekvens kunde därför med fog befaras. Att detta betydde förluster för de bygder, där relativt stora kapital nedlagts i turistanläggningar, vore uppenbart, men någon ersättning härför kunde med gällande lagstiftning ej förväntas. Vidare har framhållits, att den jordbrukande befolkningen, som vintertid i brist på plogade vägar i stor utsträckning förlagt sina färdevägar till sjöarna, vållades stora olägenheter därav att de reglerade sjöarna på grund av täta variationer i vattenståndet vintertid bleve ofarbara eller i varje fall svårframkomliga. Även fisket ginge på många håll helt förlorat genom ändrade vattenförhållanden. Förlusten härav kunde i åtskilliga fall på lång sikt ej uppvägas av utgående engångsersättningar. Att avgifter årligen utginge till befrämjande av fisket inom länet hade för den enskilda fiskerättsägaren, som för alltid förlorat sitt fiskevatten, givetvis ej betydelse. Från andra håll har slutligen uttalats, att med hänsyn till de stora värden i kraft, som från vissa i många avseenden mindre lyckligt lottade trakter av landet, uttoges till förmån för de stora städerna och bättre
