3 Motioner i And-ra kammaren, N 1 1221. Nr 121. Av herr Hagberg i Luleå m. fl., angående utvidgning av oljeväzrtodlingen. Den normala konsumtionen av matfett, främst smör och margarin, i Sverige torde uppgå till minst 120 tusen ton. Under de sista förkrigsåren uppgick den svenska smörproduktionen till 85-95 tusen ton, medan den på helt importerade råvaror baserade margarinproduktionen uppgick till cirka 60 tusen ton. " - Smörexporten brukade då uppgå. till 20-30 tusen ton. Svenska folket konsumerade alltså årligen 60-70 tusen ton smör och 60 tusen ton margarin. Sedan snart två år tillbaka ha margarinråvaror kunnat importeras endast i ytterligt begränsad omfattning, och efter krigets utvidgning till de transoceana länderna förefaller det icke sannolikt, att vi kunna få denna import ökad. Alltså äro vi hänvisade att klara fettförsörjningen nära nog helt genom inhemsk produktion. " Tyvärr torde vi inte i bästa fall kunna hoppas på stort mer än 70 tusen ton smörproduktion under år 1942, då våra kors prestationsförmåga måste vara avsevärt nedsatt efter två års svag utfodring. Dessutom tillkommer ju den allt svårare bristen på äggviterikt kraftfoder. Önskvärt är alltså att vi kunde producera råvaror för framställning av 50 tusen ton margarin och övrigt vegetabilt matfett inom landet, samtidigt som vi behöva ett par hundra tusen ton oljekakor. 1941 års oljeväxtodling, som enligt Kungl. Maj :ts proposition nr 345 omfattade cirka 8,000 hektar, torde ej ge mer än drygt 2 tusen ton matfett jämte minst 500 tonolja till tekniskt bruk. Enligt propositionen väntas oljev-äxtodlingen år 1942 omfatta endast ungefär dubbelt så stor areal som under 1941. Följaktligen skulle den mängd vegetabilt matfett, som härifrån kunde erhålla-s, endast komma att uppgå till 4-5 tusen ton, d. v. s. cirka 7 hg per svensk. I verkligheten borde vi få närmare 10 kg per svensk. Vår uppfattning är att statsmakterna borde främja oljeväxtodlingen mer än propositionen avser. Eftersom det nu finns flera års erfarenheter att bygga på rörande vilka oljeväxter, som är lämpliga inom olika områden och på olika jordar, och rörande den bästa odlingstekniken, torde risken med avsevärt ökad odling av raps, både vår- och vinter-, valhno och övriga oljeväxter vara tämligen ringa. Den stora massan av jordbrukare tvekar dock säkert ännu inför att utbyta gamla välkända grödor mot dessa nya för dem tämligen okända. Under sådana förhållanden torde det vara lämpligt, att statsmak
