12 Motioner i Andra kammaren, Nr 1352. Nr 123. Av herr Håstad m. fl., angående docentstipendierna vid lantbrukshögskolan och skogshögskolan. I 1942 års statsverksproposition under nionde huvudtiteln sid. 33 och 223 har Kungl. Maj :t begärt, att docentstipendierna vid lantbrukshögskolan och skogshögskolan med hänsyn till de ökade levnadskostnaderna fr. o. m. den 1 juli 1942 uppräknas från 7,500 kronor till 8,000 kronor. Intill den 1 juli 1941 utgingo docentstipendierna vid nämnda fackhögskolor efter samma grunder som vid lmiversiteten, och detta med den motiveringen, att för befattningarna krävas samma kompetens och att de medföra samma tjänstgöringsskyldighet. Från och med innevarande budgetår ha docentstipendierna vid nämnda högskolor reglerats, vilket inneburit en uppräkning av det förutvarande grundarvodet med 25 procent och att alla rörliga tillägg bortfallit. Docenterna vid universiteten ha däremot fått behålla arvodena enligt förut gällande grunder, alltså med dyrtidstillägg å 26 procent å stipendiernas grundbelopp, 6,000 kronor, samt barntillägg, och de tillerkändes dessutom retroaktivt fr. o. m. den 1 januari 1941 kristillägg med hänsyn till de stegrade levnadskostnaderna. Någon kompensation av detta slag ha docenterna vid fackhögskolorna ännu efter ett och ett halvt år ej erhållit. På grund härav ha lönerna för docenterna vid fackhögskolorn-a under hela denna tid understigit motsvarande löner vid universiteten. För 2:a kvartalet inneva.rande år kommer t. ex. skillnaden att motsvara en- skillnad i årslön av 780 kronor, detta oavsett eventuellt barntillägg. Den av Kungl. Maj :t föreslagna uppräkningen av docentstipendierna vid de nämnda fackhögskolorna med ytterligare 500 kronor fr. o. m. den 1 juli 1942 -bringar således ändock ej dessa i nivå med dem vid universiteten. I sitt yttrande över docentstipendierna vid lantbrukshögskolan har allmänna lönenämnden framhållit, att frågan om kompensation till arvodestagare för inträdd levnadskostnadsstegring bör göras till föremål för en allsidig utredning. Då docentstipendierna endast få innehas en begränsad tid, kommer för de nuvarande innehavarna, som lida under de just nu stegrade levnadskostnaderna, en på framtiden ställd löneförbättring att bliva utan betydelse. Den vidtagna differentieringen av docentlönerna mellan universiteten och fackhögskolorna innebär de facto kanske icke åsyftacl men dock faktisk deklassering av fackhögskolornas docenter. Det kan knappast råda något tvivel om att detta måste leda till att fackhögskolorna komma i ett sämre läge vid
