2 Motioner i Andra kammaren, Nr 10. Nu gällande bestämmelser rörande dagtraktanientc till landstingsmän fylla icke på långa vägar här nämnda fordringar. Med hänsyn härtill har - på grund av en framställning från landstingshäll - en rundfråga från Svenska landstingsförbundet för en kort tid sedan utsänts till landets lan-dsting, huruvida och till vilket belopp här förut nämnda dagtraktamenten lämpligen borde höjas, under hänsynstagande till de synpunkter, som här ovan anförts. Svar på nämnda förfrågan ha genom resp. förvaltningsutskott inkommit från samtliga landsting utom ett. Samtliga yttranden gå ut på att de nuvarande dagtraktamentena äro för låga. Från ett landsting (Stockholms läns) utformas detta påstående t. o. in. så, att man framhåller, "att det för vissa landstingsmän, som under landstingets sammanträde nödgas avstå från sin arbetsinkomst, måste innebära en kännbar-ekonomisk uppoffring att endast uppbära ett arvode av 12 kronor för dygn som icke ens kan anses täcka uppehållskostnaden å sammanträdesortem. Samma landsting framhåller även, att det kan vara "skäligt, att en förhöjning även kommer till stånd för ledamöter av förvaltningsutskottet och av landstinget ut-sedda styrelser och nämnder, emedan även i dessa fall mången ledamot får avstå från sin arbetsirrkomst under sammanträdesdagem. Från denna allmänna principuppfattning komma 18 av de 24 landsting, som svarat på den här nämnda rundfrågan, fram till den uppfattningen, att en höjning av ovarmämnda dagtraktamente skulle vara väl motivera-d upp till 12 kronor för person, bosatt å sammanträdesorten, och 18 kronor för övriga. Undertecknade vilja härmed på grundvalen av det här anförda hemställa, att riksdagen måtte -fatta ett beslut om en sådan ändring av § 23 i landstingslagen, som här ifrågasätts. Skulle riksdagen fatta ett "sådant beslut, blir det beroende av särskilt beslut av resp. Iandsting att fastställa den ersättning till medlemmar av förvaltningsutskott och styrelser, vilkas ersättningsfråga här ovan berörts av Stockholms läns landsting. Enligt § 43 i landstingslagen kan nämligen till dylika förtroendemän utgå ersättning med högst det belopp, som utgår till lan-dstingsmän. I några av de svar från resp. Iandsting, som här ovan omnämnts, beröres emellertid ännu en ersättningsfråga, nämligen den om vilken reseersättning, som bör u-tgå till landstingsm-an, då bil måste användas. Här gäller, som förut omnämnts, en bestämmelse om ersättning med 40 öre per tillryggalagd kilometer. I nämnda yttranden framhålles, att det i regel ej är möjligt att anskaffa bilskjuts -för en så låg kostnad. Det förefaller alltså, som om det skulle vara lämpligt, att bestämmelsen på denna punkt finge en utformning, som kom-me att innebära, att, där högre avgift måste erläggas, landstingslagens lydelse -medgåve detta. Som en dylik lämplig ordalydelse har från ett landsting föreslagits, att kostnaden för landsvägsfärd finge beräknas efter "lägsta fastställda avgift för taxeautomobih. Motionärerna vilja förslagsvis föreslå en liknande formulering av nämnda lagtext.
