slutligen böra regleras, eftersom det ankommer på straffrättskommittén att upptaga denna fråga vid den fortsatta revisionen av strafflagens speciella del.
Beträffande bestämmelsen om straff för den som "far med spådom, signeri eller annan vidskepelse att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa", vilken bestämmelse enligt propositionen skulle överflyttas från 22 kap. 15 § till en ny 14 a § i 18 kap., ligger emellertid saken något annorlunda till. Straffrättskommittén hade i sitt betänkande (s. 65) föreslagit dess upphävande under framhållande av att straff icke är något lämpligt medel att bekämpa vidskepelse. Departementschefen förklarade emellertid, att det slutliga avgörandet av frågan huruvida kriminalisering skulle bibehållas av sådant brott, som icke enbart vore att anse som förmögenhetsbrott, borde träffas i samband med den fortsatta utredningen rörande revision av strafflagens speciella del. Utskottet medger, att gärningen, i den mån den icke innefattar verkligt bedrägeri, faller utanför förmögenhetsbrottens område. Denna omständighet synes emellertid icke utgöra tillräcklig anledning att uppskjuta frågan huruvida lagbudet bör kvarstå i strafflagen. Detta, vilket ursprungligen upptogs i missgärningsbalken av 1734 års lag tillsammans med det år 1779 upphävda straffbudet mot trolldom, framstår sedan länge såsom otidsenligt. De sällsynta fall, i vilka lagrummet ännu tillämpas, torde huvudsakligen avse s. k. spågummor och liknande personer, under det att intet inskridande med straff förekommer mot den vidskepelse som florerar i andra former. Ur formell synpunkt förefaller det mindre lämpligt att vid sidan om en modern bestämmelse om bedrägeri, vari detta begrepp noga definieras, bibehålla ett stadgande, där ordet "bedrägeri" användes i en annan, mycket svävande betydelse. Såvitt denna gärning verkligen innefattar bedrägeri, synes intet skäl föreligga att icke behandla den såsom vanligt bedrägeri. Så bör också ske, om det särskilda stadgandet upphäves. De fall åter, som icke innefatta något förmögenhetsbrott, synas lämpligen kunna lämnas utanför strafflagens tillämpningsområde. Utskottet tillstyrker alltså, att 18 kap. 14 a § utgår ur förslaget om ändring av strafflagen.
Förmögenhetsbrotten ha i propositionen grupperats på ett enligt utskottets åsikt lämpligt sätt. I 20 kap. behandlas stöld och andra tillgreppsbrott,i 21 kap.
bedrägeri och liknande oredlighetsbrott, i 22 kap. förskingring och trolöshet samt i 23 kap. gäldenärsbrott. En enligt utskottets mening synnerligen lycklig anordning är att så gott som varje brott i propositionen erhållit sin särskilda benämning. Åtskilliga i propositionen nyinförda brottsbeteckningar, exempelvis svindleri, olovligt förfogande, behörighetsmissbruk och mannamån mot borgenärer, leda osökt tanken i rätt riktning. Det nu i dagligt tal men ej i strafflagen brukade uttrycket tjuvgömmeri har icke upptagits i propositionen, då brottet utsträckts att omfatta även andra sätt att bereda sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv. I stället har föreslagits en med danskt och norskt lagspråk överensstämmande beteckning, häleri, av samma ordstam som de i Sverige ännu dialektiskt kvarlevande orden häla och hälare. Den beteckning för brottet som alternativt föreslagits i ett avgivet yttrande – olovlig befattning med brottsgods – synes mindre
