6 Första lagutskotlets utlåtande Nr 33. män räckvidd även med avseende å framdeles tillkommande bestämmelser av samma slag - synes det ej berättigat att utan vidare utgå från att varje borgenär eller gäldenär måste äga närmare kännedom om vad som är att iakttaga för tilIvaratagandet av hans rätt. Vid sådant förhållande synes det obilligt, att vederbörande utan att hava blivit uppmärksammad härå går förlustig sin rätt till beloppet l synnnerhet synes detta gälla, då den ursprungliga rättsägaren avlidit och hans stärbhusdelägare inträtt i hans ställe utan att måhända äga kännedom om det rättsförhållande, som föranlett depositionen. Riksräkenskapsverket vill på grund av vad ovan anförts ifrågasätta, om ej skyldighet bör införas för den myndighet, hos vilken depositionen gjorts, att inom tillräcklig tid före inträdandet av i lagen avsedd rättsförlust företaga åtgärd för vederbörande rättsägares underrättande, och i samband därmed om ej rättsförlustens inträdande bör göras beroende av att dylik åtgärd bevisligen företagits, där så utan större svårighet varit möjligt. Skulle rättsägare ej vara känd, synes kungörelseförfarandet böra förekomma, därest det innestående beloppet mera avsevärt överstiger kungörelsekostnaderna, vilka i varje fall böra bestridas från detta belopp. Då det måste anses som en fördel för staten, att förvaltningsbestyret med deponerade medel i varie fall begränsas till kortaste möjliga tid, synes det ur statens synpunkt angeläget, att myndighet, hos vilken deposition ägt rum, icke utan vidare låter depositionsförhållandet bestå till framemot 20-årsgränsen utan, så snart anledningen till depositionen bortfallit, på eget initiativ undersöker möjligheten av beloppets utbetalande till vederbörande. Skulle särskilda tillämpningsföreskrifter till den föreslagna lagen komma att utfärdas, synas dessa böra innehålla ett stadgande med nu nämnda syfte. I propositionen anför föredragande departementschefen, statsrådet Westman, följande: V "Det remitterade förslaget synes innefatta en lämplig reglering av frågan om preskription av rätt till medel, som nedsatts hos eller eljest inbetaits till offentlig myndighet i andra fall än som avses i 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Förslaget torde dock böra begränsas till medel som nedsatts på grund av eller eljest med stöd av stadgande i lag eller författning. I detta sammanhang må anmärkas, att med offentlig myndighet ej förstås allenast statlig myndighet. Nedsatt belopp skall enligt förslaget i regel lyftas av den därtill berättigade inom tjugu år, varefter den som inbetalt beloppet äger att återlyfta det inom natt och år. Utöver de i förslaget upptagna villkoren för återlyftning torde böra angivas, att därför förutsättes, att den för vars räkning nedsättning skett ej för lyftning är beroende av särskilt villkor som ännu ej inträffat. Det kunde möjligen ifrågasättas, huruvida icke för vissa fall en kortare preskriptionstid än tjugu år borde föreskrivas. Fördelen av en enhetlig regel synes dock vara övervägande, och förslaget ansluter till vad som stadgas i 1927 års lag. Vad särskilt angår nedsatt fullföljdsavgift synes den för detta fall föreslagna preskriptionstiden av tjuguett år vara lämplig med hänsyn till att klagandens rätt att återlyfta rättegångskostnadsersättning, som han samtidigt må ha nedsatt, enligt huvudregeln i förslaget utgår i och med utgången av det tjuguförsta året från nedsättningen.
