Vid 1937 års riksdag väcktes ånyo en motion i ämnet. Däri hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning om skydd för markägaren för rätten till bärplockning å skogs- och hagmark, belägen närmast hans gård, samt å områden, där han vidtagit särskilda åtgärder för att förhöja lingonskördens storlek.
Första lagutskottet, som behandlade motionen, framhöll i utlåtande nr 12 att frågan om rätten att tillvarataga vilt växande bär flerfaldiga gånger varit föremål för riksdagens prövning. Utskottet anförde därefter:
Utskottet hyser full förståelse för de synpunkter som ligga till grund för den nu förevarande motionen. Att gällande ordning medför vissa olägenheter och ofta innebär ett irritationsmoment för den jordägande befolkningen å landsbygden torde icke kunna bestridas. Ingen torde dock vilja fullständigt beröva menige man hans hävdvunna rätt till bärplockning. Man å andra sidan synes det icke vara skäligt att jordägaren skall vara betagen möjligheten att i någon mån förbehålla sig rätten till de bär som växa å hans mark. Vid behandlingen av ärendet inom utskottet innevarande år har särskilt framhållits, hurusom trevnaden och hemfriden störes, då bärplockare begiva sig fram ända in på husknutarna, samt att skada å värdefulla skogsplanteringar lätt åstadkommes av kringströvande skaror av bärplockare. Även om dessa synpunkter närmast äro hänförliga till andra lagstiftningsområden – särskilda bestämmelser om straff för fridsbrott och för åverkan finnas ju i strafflagen – anser utskottet dem böra tillerkännas en viss betydelse även för bedömandet av den nu förevarande frågan.
Vid de tillfällen då saken tidigare varit föremål för riksdagens behandling har något positivt resultat icke stått att ernå, huvudsakligen på grund av svårigheter av praktisk och lagteknisk natur. I den nu föreliggande motionen har icke heller lämnats något i väsentliga delar nytt uppslag till frågans lösning. Då därtill kommer att lagberedningen vid dess snart stundande arbete med en reform av jordabalken torde komma att upptaga jämväl här ifrågavarande spörsmål, anser utskottet sig icke böra föreslå riksdagen att nu göra någon framställning i ärendet till Kungl. Maj:t.
Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Vid utskottets utlåtande fanns fogad en av fyra ledamöter i utskottet avgiven reservation. Däri uttalades, att det vore av synnerlig vikt att ifrågavarande ömtåliga spörsmål bleve föremål för förnyad omsorgsfull utredning. Med hänsyn därtill hemställde reservanterna, att riksdagen måtte besluta underdånig skrivelse med begäran att ärendet av Kungl. Maj:t för sådan utredning överlämnades till lagberedningen att upptagas vid arbetet med en reform av jordabalken.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I de nu föreliggande motionerna förekommer beträffande frågan om rätten
till skogsbären bland annat följande.
I motionen II: 151 framföres förslag om att markägarens rätt till bärskörden på egen mark skulle skyddas t. ex. på visst avstånd från gården.
I motionen II: 234 föreslås, att frågan löses på det sätt att "förbud utfärdades för obehöriga att plocka skogsbär inom inhägnade områden". På så sätt skulle enligt dessa motionärer en kompromiss kunna komma till stånd
