4 Första lagutskottets utlåtande Nr 51. anföres i 6 §: Den som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker, - - - må ej ingå äktenskap med mindre Konungen finner skäligt tillåta äktenskapet. Sistnämnda äktenskapsförbud har sedan lång tid tillbaka kritiserats, framför allt av sådana läkare vilka äga särskilda förutsättningar bedöma verkningarna av detsamma. Nu senast har professor Nils Antoni i en artikel i Svenska Läkartidningen (1941, nr 5) förordat en utredning, som syftar till upphävande av förbudet. Jag hänvisar beträffande åtskilliga detaljfrågor till denna artikel. Epilepsins frekvens torde vara tämligen konstant hos olika folk. Rasbiologen Lundborg anför 3 pro mille av befolkningen såsom lidande av sjukdomen. I den offentliga statistiken uppgives antalet till 4,350, en siffra som säkert är för låg. Någon registreringsplikt föreligger ju inte, och flertalet föredraga säkert att hålla sjukdomen hemlig för utomstående. Vid ett tillfälle bruka dock i varje fall de manliga fallen av epilepsi komma i dagen och det är vid värnpliktsinskrivningarna. Enligt dessa uppgifter skulle antalet uppgå till cza 12,000. Aktenskapsförbudet har bestått sedan 1757: en sak torde vara viss, och det är att detsamma icke minskat sjukdomens frekvens vilket ju måste ha varit avsikten. Varför har man utvalt just denna speciella nervsjukdom? Vi ha åtskilliga sjukdomar där ärftlighetens roll är betydligt mera klarlagd. Man kan nämna sådana relativt sällsynta sjukdomar som Friedrichs ataxi, amaurotisk idioti och ögonsjukdomen etinitis pigmentosa samt den mera vanliga hypertonien (högt blodtryck). Tiden synes mig inne att företaga en allsidig, på vetenskapens rön grundad utredning, som leder till en fullständig omprövning av frågan om förhandenvaron av vissa sjukdomar vilka eventuellt skola konstituera äktenskapsförbud. Måhända leder en sådan utredning till att man av praktiska skäl icke anser sig behöva föreskriva andra hinder än sinnessjukdom, sinnesslöhet och smittosam könssjukdom. Att epilepsin bör utmönstras torde vara klart även utan en dylik utredning. Dess ärftlighetsförhållanden äro trots intensivt forskningsarbete rätt dunkla, dunkel kan man också säga att sjukdomen själv är. Lagen förutsätter dock sjukdomens ärftlighet, den är som man säger utformad av eugeniska motiv. Dess stadganden ha dock uppenbart tillkommit då ett förvetenskapligt betraktelsesätt i dessa frågor var gällande. Tillämpningen av lagen blir också godtycklig. Vissa uppenbara former av sjukdomen hindra dess bärare att ingå äktenskap, en mångfald personer med lättare symptom men otvivelaktigt lidande av samma sjukdom undandragas bestämmelserna. Härtill kommer att sexuella förbindelser av utomäktenskaplig karaktär icke förhindras - man kan snarare säga att lagen uppmuntrar till ett dylikt förfarande. Äktenskapsförbud böra i vår tid med starkt sjunkande nativitetssiffror användas med den största urskillning. Vi ha helt enkelt icke råd att i annat än absolut otvetydiga fall motsåtta oss bildandet av nya familjer. Man tycker att lagens möjligheter att genom kunglig dispens upphäva det väsentligaste av dess olyckliga verkningar bort tilIvaratagas. Så har icke skett. I alla fall har medicinalstyrelsens yttrande självfallet inhämtats och dess tolkning har varit anmärkningsvärt snäv. Prof. Antoni framhåller att medicinalstyrelsen alltid ställt sig på den ståndpunkten att bevisskyldigheten åligger den giftaslystne, som alltså måste åberopa positiva skäl för åsikten, att hans sjukdom är symtomatisk och icke härledes av "övervägande inre orsaken. Sedan utskottet i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver begärt yttrandeöver motionen från medicinalstyrelsen, har sådant yttrande inkom
