Första lagutskottets utlåtande Nr 52. 5 sexuellt avseende utnyttjade. Detta kan, särskilt om de därvid råka i graviditet, lätt komma att medföra djupt olyckliga verkningar. Det sålunda erforderliga straffskyddet för unga kvinnor som uppnått femtonårsgränsen synes kunna komma till stånd antingen genom en generell höjning av straffbarhetsgränsen, t. ex. till sexton år, eller genom att man, utan att företaga någon allmän höjning, för särskilda fall stadgar straff för den som övar otukt med kvinnlig ungdom över femton år. De sakkunniga ha, som det vill synas på goda skäl, avvisat den förra lösningen. En generell höjning av straffbarhetsgränsen skulle säkerligen, såsom de sakkunniga framhållit, medföra att under kriminaliseringen skulle indragas även sådana fall, då den presumtion om förförelse av kvinnan som till väsentlig del utgör grunden för straffet ej kan upprätthållas. Uppenbarligen förekommer det ganska ofta att kvinnor i åldern mellan femton och sexton år själva ta initiativet till sexuella förbindelser såväl med jämnåriga ynglingar som med något äldre män. En generell sextonårsgräns torde på grund härav icke kunna uppställas utan att man samtidigt föreskriver att straff ej skall inträda, där det ådagalagts att kvinnan varit den förförande. Men uppställandet av en sådan regel lärer av flera skäl vara olämpligt. Den lösning som de sakkunniga föreslagit, nämligen att endast för särskilda fall kriminalisera otukt med kvinna under aderton år, synes således böra tillerkännas företräde. Av de två till kriminalisering föreslagna förfarandena avser det ena att den unga kvinnan förmås till otukt genom grovt missbruk av överordnad ställning och det andra att hon förmås därtill under grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet. Båda de föreslagna straffbestämmelserna ha avstyrkts i ett yttrande under hänvisning dels till att den praktiska nyttan av stadgandet med hänsyn till bevisningssvårigheterna skulle bliva mycket ringa, och dels till att det icke vore uteslutet att straffbudet kunde användas för att utöva obehörig påtryckning på män, som inlåtit sig med kvinnor som ej fyllt aderton år. I ett flertal yttranden, där den förstnämnda bestämmelsen lämnas utan anmärkning, avstyrkes eller ifrågasättes lämpligheten av det senare stadgandet. Därvid åberopas dels de två nyss förut omförmälda skälen att på grund av svårigheterna att förebringa bindande bevisning en fällande dom endast sällan skulle kunna komma till stånd samt att kriminaliseringen skulle kunna ge upphov till utpressningsåtgärder mot förföraren, dels ock att stadgandet vore vagt formulerat samt att på grund därav en osäker och ojämn rättstillämpning vore att befara. Den sålunda framställda kritiken synes knappast grundad i den mån den riktar sig mot den först angivna kriminaliseringen, under det att kritiken mot den senare kriminaliseringen synes ha mera fog för sig. Det lärer sålunda icke kunna förnekas att begreppet "grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet grundad överlägsenhet" är tämligen svävande till sin innebörd och att detsamma kan komma att vålla svårigheter i rättstillämpningen, om det överhuvud med hänsyn till bevisningssvårigheterna kommer att få någon praktisk betydelse. Och det lärer ej heller vara uteslutet att stadgandet kan ge upphov till utpressningsförsök och måhända ock till obefogade åtal. På grund härav kan jag endast förorda ett upptagande av den första utav de av de sakkunniga föreslagna utvidgningarna av det straffbara området vid otukt med kvinna under aderton år. Den föreslagna straffskalan, mot vilken någon anmärkning icke blivit framställd, finner jag lämplig. Det i andra stycket av paragrafen upptagna stadgandet att ifrågavarande brott ej må åtalas av allmän åklagare, där ej kvinnan eller hennes målsman brottet till sådant åtal angiver, synes mindre lyckligt. Såsom av en stads
