Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 15 vikande av en alltför oenhetlig tillämpning härutinnan vid de olika fångvårdsanstalterna med därav följande stötande av den allmänna rättskänslan, vara lämpligt att liksom nu stadga en viss minimilängd för den obligatoriska enrumsbehandlingen. Huruvida denna gräns bör fastslås i själva lagen eller det lämpligen bör överlämnas åt Kungl. Maj:t eller fångvårdsstyrelsen att i administrativ väg bestämma densamma må i detta sammanhang lämnas därhän. Att minimitiden från alla de synpunkter, som enligt vad förut sagts öyer huvud taget motivera en tids enrumsbehandling vid strafftidens början, bör sättas kortare för de ungdomliga fångarna med deras oftast känsligare och mera lättillgängliga sinnen, än för de till mogen ålder komna fångarna, torde utan vidare vara klart. Vad därefter angår den s. k. helgemensamheten - omfattande gemenskap fångarna emellan icke blott, såsom vid mellanformen, under arbetet och vid en del andra tillfällen, utan även under annan fritid än sovtid - torde till en början böra påminnas om den obligatoriska karaktär, som denna helgemensamhet för närvarande har i vår rätt: den skall ju nu (en- ligt verkställighetslagens 4 § första stycket) för fångar, som vid straffets början fyllt 20 år, inträda - frånsett rena undantagsfall (7 § första och andra styckena) - sedan fången avtjänat tre år av strafftiden, samt för fångar, som vid straffets början ej fyllt 20 år, i regel sedan strafftidens första år gått tillända. En dylik överflyttning skall, såvitt angår äldre fångar, i stort sett äga rum alldeles oberoende av, hur fången uppfört sig och att fângens hållande till straff i helgemensamhet kan anses förbundet med fara för skadlig inverkan från hans sida å andra fångar, blott detta ej är "för- enat med fara för ordningen eller säkerheten inom anstalten". Och vad yngre fångar angår, lägger visserligen fångens befarade skadliga inverkan på andra fångar hinder i vägen för hans överförande till helgemensamhet redan efter utgången av strafftidens första år, men sedan han avtjänat tre år av strafftiden, skall han i trots härav överflyttas till helgemensamhet. I intetdera fallet kan ens den omständigheten, att vid den föreskrivna tidens utgång återstår allenast en mera obetydlig del av strafftiden, hindra överflyttningen. Med avseende fäst på de alIvarliga vådor, som enligt vad ovan anförts ostridigt äro förknippade med helgemensamheten med dess ohindrade samvaro fångarna emellan under annan fritid än sovtid, kunna de nu relaterade förhållandena icke betraktas annat än som synnerligen olämpliga. - - - - - Ett dylikt sakernas tillstånd måste - hur man än söker följa lagens bestämmelser (6 § första stycket) därom, att "genom fångarnas indelning i grupper eller på annat lämpligt sätt skall så anordnas, att fara för skadlig inverkan fångarna emellan såvitt möjligt förebygges" - verka i hög grad depraverande. Vid en gemensamhet av nu ifrågavarande art blir det säkerligen, liksom då personer av skilda kategorier eljest sammanföras under liknande förhållanden, i regel de sämre elementen, som bli de tongivande och trycka sin prägel på samvaron. Att dylika element skola kunna i den utsträckning, som vår nu gällande rätt tillstädjer, för att ej säga bjuder, sammanföras med andra fångar under helgemensamhetens otvungna former, kan ej anses stå i god överensstämmelse med en rätt fångvård, vilken förutsätter, att de "sämsta elementen avskiljas från samvaron med andra, så långt förhållandena medgiva". Fångvårdsstyrelsen kan också sägas hava indirekt erkänt olägenheterna av det nuvarande helgemen
