Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 43
röja luckor och osäkerhet om brottsbegreppens innebörd samt möjliggöra
tillräckligt allvarliga ingripanden mot företeelser av särskilt samhällsfarlig
art. Hithörande stadganden, som för närvarande rymmas inom 22 kap.
strafflagen, ha i förslaget uppdelats på två kapitel, nämligen 21 kap., som
behandlar bedrägeri och dylik oredlighet ävensom utpressning och ocker,
samt 22 kap., som behandlar förskingring och annan trolöshet. Förslagets
23 kap., som handlar om gäldenärsbrott, motsvarar i huvudsak samma
kapitel i gällande lag.
Kommittén har sålunda, genom förenkling av gällande bestämmelser
rörande stöldbrotten och genom en efter nutida samhällsförhållanden lämpad,
utförligare behandling av andra brott, sökt åstadkomma likställighet mellan
de viktigaste förmögenhetsbrotten av olika slag.
Detta syfte att genomföra likställighet mellan brotten har även kommit till
uttryck däri att kommittén beträffande åtskilliga brottstyper föreslagit en
gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. Vid stöld finnas i
gällande lag utförliga stadganden om strängare straff för vissa -grova brottsfall
samt dessutom ett särskilt ringare brott, snatteri. För bedrägeri och
förskingring saknas en sådan gradering, och straffen för grova brott äro lägre än för
motsvarande fall av stöld. Kommittén föreslår en genomgående gradering
av de viktigaste brotten, varvid stöld, bedrägeri och förskingring i stort sett
jämställas. Stöld delas i tre grader: snatteri, stöld och grov stöld. På samma
sätt delas bedrägeri i bedrägligt förfarande, bedrägeri och grovt bedrägeri
samt förskingring i undandräkt, förskingring och grov förskingring. Vid
bedömande av till vilken brottsgrad ett brott bör hänföras skall hänsyn tagas
till samtliga omständigheter vid brottet. Kommittén anger en del exempel på
omständigheter som skola beaktas. Sålunda bör bedrägeri eller förskingring
i regel bedömas som grov, om gärningsmannen begagnar falsk handling eller
vilseledande bokföring. I detta sammanhang må framhållas, att
ämbetsmannaförskingring icke som- nu skall behandlas som ett särskilt ämbetsbrott
utan föranleda straff för vanlig förskingring, regelmässigt grov förskingring,
jämte straff för tjänstefel.
Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet. Omständigheter
som röra brottslingens person komma således icke i betraktande. En sådan
omständighet, nämligen återfall i brott, har kommittén emellertid tillerkänt
i stort sett samma straffskärpande verkan som kan tillkomma
omständigheterna vid brottet. Återfallsbestämmelser finnas nu endast för stöldbrott,
vid vilka enligt strängt formella regler ådömes ett för varje ny resa skärpt
straff. Kommittén föreslår ett återfallsstadgande, enligt vilket alla
förmögenhetsbrott grunda återfall. Vad angår verkan av återfall, anser kommittén
att denna vid sådana brott, där gradindelning funnits obehövlig, kan utan
sarskilt Siadgande vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen; för de
1 grader indelade förmögenhetsbrotten innebär det föreslagna
återfallsstadgandet, att straffet utmätes efter skalan för närmast strängare grad av
samma brott. Domstolen skall dock kunna avstå från att tillämpa den
strangare straffskalan, om särskilda skäl däremot äro.
Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/205
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
