Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 43 röja luckor och osäkerhet om brottsbegreppens innebörd samt möjliggöra tillräckligt allvarliga ingripanden mot företeelser av särskilt samhällsfarlig art. Hithörande stadganden, som för närvarande rymmas inom 22 kap. strafflagen, ha i förslaget uppdelats på två kapitel, nämligen 21 kap., som behandlar bedrägeri och dylik oredlighet ävensom utpressning och ocker, samt 22 kap., som behandlar förskingring och annan trolöshet. Förslagets 23 kap., som handlar om gäldenärsbrott, motsvarar i huvudsak samma kapitel i gällande lag. Kommittén har sålunda, genom förenkling av gällande bestämmelser rörande stöldbrotten och genom en efter nutida samhällsförhållanden lämpad, utförligare behandling av andra brott, sökt åstadkomma likställighet mellan de viktigaste förmögenhetsbrotten av olika slag. Detta syfte att genomföra likställighet mellan brotten har även kommit till uttryck däri att kommittén beträffande åtskilliga brottstyper föreslagit en gradindelning av brotten efter brottsfallets svårhet. Vid stöld finnas i gällande lag utförliga stadganden om strängare straff för vissa -grova brottsfall samt dessutom ett särskilt ringare brott, snatteri. För bedrägeri och förskingring saknas en sådan gradering, och straffen för grova brott äro lägre än för motsvarande fall av stöld. Kommittén föreslår en genomgående gradering av de viktigaste brotten, varvid stöld, bedrägeri och förskingring i stort sett jämställas. Stöld delas i tre grader: snatteri, stöld och grov stöld. På samma sätt delas bedrägeri i bedrägligt förfarande, bedrägeri och grovt bedrägeri samt förskingring i undandräkt, förskingring och grov förskingring. Vid bedömande av till vilken brottsgrad ett brott bör hänföras skall hänsyn tagas till samtliga omständigheter vid brottet. Kommittén anger en del exempel på omständigheter som skola beaktas. Sålunda bör bedrägeri eller förskingring i regel bedömas som grov, om gärningsmannen begagnar falsk handling eller vilseledande bokföring. I detta sammanhang må framhållas, att ämbetsmannaförskingring icke som- nu skall behandlas som ett särskilt ämbetsbrott utan föranleda straff för vanlig förskingring, regelmässigt grov förskingring, jämte straff för tjänstefel. Graderingen skall ske efter omständigheterna vid brottet. Omständigheter som röra brottslingens person komma således icke i betraktande. En sådan omständighet, nämligen återfall i brott, har kommittén emellertid tillerkänt i stort sett samma straffskärpande verkan som kan tillkomma omständigheterna vid brottet. Återfallsbestämmelser finnas nu endast för stöldbrott, vid vilka enligt strängt formella regler ådömes ett för varje ny resa skärpt straff. Kommittén föreslår ett återfallsstadgande, enligt vilket alla förmögenhetsbrott grunda återfall. Vad angår verkan av återfall, anser kommittén att denna vid sådana brott, där gradindelning funnits obehövlig, kan utan sarskilt Siadgande vinna tillräckligt beaktande vid straffmätningen; för de 1 grader indelade förmögenhetsbrotten innebär det föreslagna återfallsstadgandet, att straffet utmätes efter skalan för närmast strängare grad av samma brott. Domstolen skall dock kunna avstå från att tillämpa den strangare straffskalan, om särskilda skäl däremot äro.