Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 45 med likartade förhållanden. Mellan stöld- och förskingringskapitlen har placerats ett kapitel, omfattande bedrägeri, utpressning, ocker och andra brott, för vilka det utmärkande är att gärningsmannen angriper främmande maktsfär icke med handgripliga utan med psykiska medel. Vad slutligen angår kapitlet om gäldenärsbrott anmärker kommittén, att de i motsvarande kapitel av gällande lag behandlade s. k. konkursbrottens systematiska ställning är omstridd och i följd därav lagens tolkning oviss. I kommitténs förslag bestraffas de centrala gäldenärsbrotten, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, ur den synpunkten att gäldenären undandrager borgenärerna egendom genom att försätta sig på obestånd eller förvärra sitt obestånd; för straffbarhet förutsättes icke att gäldenären kommit i konkurs eller inlett offentlig ackordsförhandling. Bokföringsbrott har utskilts till en särskild brottstyp med lägre straff och särskilda straffbarhetsbetingelser. Ett annat led i kommitténs strävan att göra brottsbegreppen lättillgängliga är, att så gott som varje brott erhållit sin särskilda benämning. Strafflagen säger för närvarande icke alltid, att gärningsmannen skall dömas för visst brott, för stöld, för rån o. s. v.; ofta heter det blott, att han skall dömas till straff inom viss angiven strafflatitud. Enligt kommitténs uppfattning lägger allmänheten snarast större vikt vid brottets rubricering än vid det ådömda straffet. I betänkandet framhålles även, att betydelsen av att brottet i domen angives till namnet blir större i den mån utvecklingen tenderar att ersätta de till visst mått bestämda straffen med åtgärder av mera obestämt innehåll, särskilt när enligt den nya lagstiftningen Villkorlig dom kommer till användning utan att visst straff utsättes. Flera av de vanligaste förmögenhetsbrotten, däribland stöld, bedrägeri och förskingring, ha utformats såsom vinningsbrott. Detta har icke, såsom hos Thyrén och i många utländska lagar, skett genom att i brottsbeskrivningen inryckts fordran på vinningssyfte hos gärningsmannen. Kommittén har föredragit den i inhemsk rätt tillämpade metoden att objektivt beskriva brottet såsom en förmögenhetsöverföring, vilken omständighet liksom andra objektiva rekvisit skall vara täckt av gärningsmannens uppsåt. Detta har vid förskingring uttryckts så, att gärningen innebär vinning för gärningsmannen och skada för den berättigade. Vid brotten bedrägeri, utpressning och viss form av rån, vid vilka förmögenhetsöverföringen ej sker direkt genom den brottsliga gärningen utan genom en därav föranledd åtgärd, har angivits, att skadan skall uppkomma för den vilseledde eller tvungne eller någon i vars ställe denne är. De centrala förmögenhetsbrotten kompletteras av en grupp förmögenhetsbrott, som karakteriseras därav att angrepp sker på annans förmögenhet på liknande sätt som vid de centrala brotten utan att likväl förmögenhetsöverföring behöver äga rum. Till denna grupp ha även hänförts gärningar, som visserligen innebära förmögenhetsöverföring men dock böra anses mindre straffvärda än vinningsbrotten i allmänhet. Mot stöld svarar brottet egenmäktigt förfarande, vilket förövas på liknande sätt som stöld, genom tillgrepp eller annan besittningsrubbning, men icke behöver innebära förmögenhets
