52 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. ning även de särskilda brottens benämning efter den allmänna uppfattningen inom samhället. Den återverkan graderingen av brotten utövar på frågan, huruvida brottet i det särskilda fallet är preskriberat, synes i stort sett vara av godo. Genom graderingen vinnes, att preskriptionstiden för grova former av brotten blir längre än för mindre grova. Det kan visserligen någon gång komma att inträffa, att åtal anställes för ett brott som sedermera visar sig vara mindre grovt än åklagaren antagit och därför är preskriberat så att åtalet måste ogillas. Att preskriptionsfrågan ej alltid kan med säkerhet bedömas redan på åtalsstadiet kan visserligen förefalla mindre lämpligt, men de praktiska olägenheterna därav torde dock icke vara av den betydelse, att anledning finnes att frångå kommitténs ur andra synpunkter ändamålsenliga förslag om brottsgradering. Beträffande de fall, i vilka skilda grader av ett brott upptagits i samma lagrum, har i ett yttrande - under antagande att i sådant fall högsta straffet för de i lagrummet behandlade brottsformerna vore det för det grövsta brottsfallet bestämda straffmaximum - anmärkts, att preskriptionstiden för mindre grov form av brottet skulle bliva alltför lång, nämligen lika lång som för den grövsta formen. Att detta icke skulle vara lyckligt förefaller tydligt, men de föreslagna bestämmelserna synas icke giva anledning till en sådan tolkning. Fastmera är varje grad av brottet att anse som en brottstyp för sig med självständig straffskala, till skillnad från de i strafflagen förekommande fall i vilka för samma brottstyp finnes dels en straffskala för normala fall dels särskilt maximum eller minimum för försvårande eller mildrande omständigheter. Att så är avsett blir tydligare om, såsom jag förordar, straffminimum icke för något brott bestämmes lika för enkla och för grova brottsfall. Såsom exempel på hur preskriptionsfrågan bör bedömas må nämnas, att ett brott, för vilket högsta straffet i vanliga fall är straffarbete i två år och endast där brottet är grovt straffarbete ii fyra år, skall anses preskriberat efter fem eller efter tio år beroende på om den ifrågakomna gärningen är att anse som enkelt eller såsom grovt brott. Att ytterligare förtydliga detta, t. ex. genom att upptaga de olika graderna av brottet i skilda stycken, synes icke erforderligt. I fråga om återfall avser förslaget bland annat att undanröja det ofta påtalade missförhållandet, att tjuvar genom straffskärpning, som inträder automatiskt även vid ringa brott, ställas i en strängare behandlad särklass i" jämförelse med förövare av andra förmögenhetsbrott. Förslaget att ersätta de särskilda återfallsbestämmelserna för tjuvnadsbrotten med ett mera allmänt stadgande i strafflagen 4 kap. 14 § torde därför böra godtagas. Att, såsom i ett yttrande ifrågasätts, låta alla bestämmelser om åter- fall utgå och alltså lämna domstolarna helt utan vägledning i denna viktiga straffmätningsfråga synes icke gärna kunna ifrågakomma. Till den närmare utformningen av återfallsbestämmelsen återkommer jag vid redogörelsen för nyssnämnda lagrum. Brottsbeskrivningarna i kommittéförslaget synas vara avfattade på sådant sätt att de med erforderlig tydlighet avgränsa de straffbara områdena. Särskilt beträffande de centrala brottstyperna finner jag förslaget
