182 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.
verkställda överarbetningen har medfört åtskilliga förskjutningar inom det
straffbara området men även utvidgningar och inskränkningar i gränserna
för detta. I sina huvuddrag bygger emellertid förslaget på den gällande
rättens grund.
Vid brottsbeskrivningamas avfattning har den principen följts att i
lagtexten upptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de
till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen; åt
rättsskipningen har överlämnats att tolkningsvis avgöra de mindre ofta
förekommande gränsfallen. Till ledning härvid hava i motiven genom exempel och
på annat sätt behandlats speciella frågor rörande gränserna för
brottsbegreppen. Denna metod har medfört att vissa lagbud kunna te sig något
abstrakta. Det oaktat torde de allmänt hållna brottsbeskrivningarna sådana de
utformats i förslaget vara att föredraga framför en mera detaljrik lagtext.
Det är nämligen, såsom kommittén ock framhållit, ej möjligt att i lagtexten
giva en fullständig lösning av alla tänkbara fall, och det bör ej väcka
betänkligheter att överlämna lösningen av uppkommande oförutsedda frågor
åt rättsskipningen, då kommitténs motiv härvid utgöra en värdefull ledning.
När förtrogenhet med den nya lagstiftningen vunnits, torde ock svårigheter
till följd av ovan antydda förhållanden icke komma att alltför ofta uppstå.
Åtskilliga i gällande lagstiftning förekommande brottstyper hava i förslaget
sammanförts till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Så har till
exempel skett med åverkansbrotten. Till vissa av dem får lagrådet anledning
att återkomma. Ett annat exempel på dylikt sammanförande lämna
bestämmelserna i 20 kap 6 §. Såsom egenmäktigt förfarande rubriceras nämligen
ej blott de former av besittningskränkningar, som nu anses straffbara enligt
10 kap. 20 § strafflagen, utan även åtskilliga andra brottsliga gärningar, vilka
för närvarande icke äro att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Till
brottstypen hava ock hänförts vissa i gällande lag ej straffbelagda handlingar.
Under stadgandet hava därför kommit att falla såväl mera bagatellartade
förseelser som jämförelsevis svåra former av brottslighet. En mindre önskvärd
följd av detta sammanförande har blivit att vissa fall av motvärn kunna
bestraffas efter en straffskala, vari även böter ingå, under det att för
närvarande lägsta straffet för samma brott är fängelse. Jämväl i andra fall har den
tillämpade systematiken medfört att jämlikt förslaget brott komma att
hänföras under lindrigare straffbestämmelser än enligt gällande lag utan att 1
och för sig anledning därtill kan anses föreligga. Sålunda bliva, såsom ock
antytts i kommitténs betänkande sid. 174, vissa förfaranden, vilka nu med
rätta bedömas såsom förskingring, enligt förslaget av rent tekniska skäl
hänförda till den lindrigare brottstypen olovligt förfogande uti 22 kap. 4 §.
Genom de straffskalor, som upptagits i förslaget, och den i vissa fall
genomförda uppdelningen av de särskilda brotten i olika grader allt efter
brottets större eller mindre svårhet erhålla domstolarna vidgad möjlioghet att
utmäta ett för varje fall lämpat straff. Ä andra sidan komma, sasom
framhållits i vissa av de avgivna yttrandena, ökade krav att stallas pa
domsto
Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/344
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs
