Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/344

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


182 Kungl. Maj:ts proposition nr 4. verkställda överarbetningen har medfört åtskilliga förskjutningar inom det straffbara området men även utvidgningar och inskränkningar i gränserna för detta. I sina huvuddrag bygger emellertid förslaget på den gällande rättens grund. Vid brottsbeskrivningamas avfattning har den principen följts att i lagtexten upptaga mera allmänt hållna beskrivningar med tanken riktad på de till varje brottstyp hörande praktiskt betydelsefulla huvudfallen; åt rättsskipningen har överlämnats att tolkningsvis avgöra de mindre ofta förekommande gränsfallen. Till ledning härvid hava i motiven genom exempel och på annat sätt behandlats speciella frågor rörande gränserna för brottsbegreppen. Denna metod har medfört att vissa lagbud kunna te sig något abstrakta. Det oaktat torde de allmänt hållna brottsbeskrivningarna sådana de utformats i förslaget vara att föredraga framför en mera detaljrik lagtext. Det är nämligen, såsom kommittén ock framhållit, ej möjligt att i lagtexten giva en fullständig lösning av alla tänkbara fall, och det bör ej väcka betänkligheter att överlämna lösningen av uppkommande oförutsedda frågor åt rättsskipningen, då kommitténs motiv härvid utgöra en värdefull ledning. När förtrogenhet med den nya lagstiftningen vunnits, torde ock svårigheter till följd av ovan antydda förhållanden icke komma att alltför ofta uppstå. Åtskilliga i gällande lagstiftning förekommande brottstyper hava i förslaget sammanförts till större brottsbegrepp med vidare straffskalor. Så har till exempel skett med åverkansbrotten. Till vissa av dem får lagrådet anledning att återkomma. Ett annat exempel på dylikt sammanförande lämna bestämmelserna i 20 kap 6 §. Såsom egenmäktigt förfarande rubriceras nämligen ej blott de former av besittningskränkningar, som nu anses straffbara enligt 10 kap. 20 § strafflagen, utan även åtskilliga andra brottsliga gärningar, vilka för närvarande icke äro att bedöma såsom egenmäktigt förfarande. Till brottstypen hava ock hänförts vissa i gällande lag ej straffbelagda handlingar. Under stadgandet hava därför kommit att falla såväl mera bagatellartade förseelser som jämförelsevis svåra former av brottslighet. En mindre önskvärd följd av detta sammanförande har blivit att vissa fall av motvärn kunna bestraffas efter en straffskala, vari även böter ingå, under det att för närvarande lägsta straffet för samma brott är fängelse. Jämväl i andra fall har den tillämpade systematiken medfört att jämlikt förslaget brott komma att hänföras under lindrigare straffbestämmelser än enligt gällande lag utan att 1 och för sig anledning därtill kan anses föreligga. Sålunda bliva, såsom ock antytts i kommitténs betänkande sid. 174, vissa förfaranden, vilka nu med rätta bedömas såsom förskingring, enligt förslaget av rent tekniska skäl hänförda till den lindrigare brottstypen olovligt förfogande uti 22 kap. 4 §. Genom de straffskalor, som upptagits i förslaget, och den i vissa fall genomförda uppdelningen av de särskilda brotten i olika grader allt efter brottets större eller mindre svårhet erhålla domstolarna vidgad möjlioghet att utmäta ett för varje fall lämpat straff. Ä andra sidan komma, sasom framhållits i vissa av de avgivna yttrandena, ökade krav att stallas pa domsto