44 Kungl. Muj:ts proposition nr 5. 20 KAP. Om rätt till åtal och om målsägande. 1 §. Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med mindre å1¿a1 för brottetväckts. Rätten äge dock utan åtal upptaga fråga om ansvar för förseelse 1 rättegången. 2 §. Allmän åklagare äge tala å brott, som hör under allmänt åtal, om ej annat år stadgat. Om befogenhet för särskild åklagare att tala å brott, som hör under allmänt åtal, gälle vad särskilt är föreskrivet. Aklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. 3 §. Under allmänt åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro undantagna därifrån. f " Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, vare det gällande. 4 §. Innefattar en handling flera brott ocl1 hör något av dem under allmänt åtal, må sådant åtal äga rum även för de övriga. Har någon angivits för brott, som allenast efter angivelse hör under allmänt åtal, och äro flera misstänkta för att hava tagit del i brottet, må allmänt åtal äga rum mot dem alla. , 5 §- . Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den, där åtal för brottet må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndigheten i den orten. 6 §. Allmänt åtal skall äga rum, då tillräckliga skäl föreligga, att den misstänkte är skyldig till brottet. Kan den misstänkte på grund av otillräknehghet ej fällas till ansvar för gärningen, må åtal dock äga rum. - Att strafföreläggande må i visst fall träda i stället för åtal, stadgas 1 48 kap. 7 §. Allmänt åtal må av åklagaren eftergivas: 1. om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; eller
