Hoppa till innehållet

Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/537

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 171 uppkomma, då det gäller att avgöra om yttrande från sakkunnig skall inhämtas (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §) eller om målet kan företagas -utan huvudförhandling (50 kap. 21 § och 51 kap. 21 §). Men om vid huvudförhandlingen samtliga domare på förhand äga en ingående kännedom om processmaterialet, är det fara värt, att domarnas ävensom parternas och ombudens intresse för förhandlingen slappas och att förfarandets tyngdpunkt kommer att glida över till det skriftliga materialet. Åtskilliga av de åtgärder, som komma i fråga vid förberedelsen, utöver de i förevarande paragraf angivna, äro vidare av den art, att de liksom i rådhusrätt utan betänklighet kunna anförtros åt en ledamot ensam. Såsom exempel må anföras föreläggande för part att inbetala förskott å delgivningskostnad (33 kap. 26 §), beslut om företeende av skriftligt bevis eller föremål eller om bevisupptagning utom huvudförhandlingen (50 kap. 11 § och 51 kap. 11 §), föreläggande för vittne att granska räkenskaper etc. (36 kap. 8 §), beslut om förskott till vittne eller sakkunnig (36 kap. 25 § och 40 kap. 18 §) samt, i samråd med ordföranden, beslut om utsättande av tid för huvudförhandling (50 kap. 13 § och 51 kap. 13 §) och - därest lagrådets hemställan på denna punkt beaktas - om den ordning i vilken parterna skola vid huvudförhandlingen utveckla sin talan (50 kap. 16 § och 51 kap. 16 §). Att i dessa och andra liknande fall, som hava sin motsvarighet i underrätts- och högsta domstolsprocessen, obetingat fordra att minst fyra hovrättsledamöter skola deltaga, måste leda till ett tidskrävande arbete och en onödigt dyrbar organisation. Lämpligast synes vara att hovrätterna - såväl i fullföljda som i omedelbart upptagna mål - i likhet med rådhusrätterna få frihet att utbilda den praxis, som kan finnas mest ändamålsenlig. - På grund av vad nu anförts förordas, att i förevarande paragrafs första stycke stadgas, att hovrätt skall vid måls förberedande vara domför med en ledamot. En sådan regel innebär tydligen icke behörighet för en ensam ledamot att meddela slutligt beslut, vare sig beslutet gäller avvisande av en i själva saken fullföljd talan eller avgörande av en särskilt fullföljd rättegångsfråga. Undantag från regeln bör emellertid uppställas så till vida, att endast fullsutten rätt må meddela beslut i fråga om häktning och reseförbud. Då någon utvidgning av den vi andra stycket avsedda kompetensen för hovrätts tjänsteman ej bör komma i fråga, erfordras vid bifall till denna hemställan en redaktionell jämkning av detta stycke. Justitieråden Eklund och Lawski: l likhet med justitierådet von Steyern och regeringsrådet Hjärne finna vi. att bestämmelserna om hovrätts domförhet vid måls förberedande kunna - även om det bör vara möjligt att genomföra en faktisk arbetsfördelning - leda till en onödig arbetsbelastning för hovrättsledamöterna, med påföljd att organisationen blir dyrbarare än som är av nöden. Enligt vår mening kan man emellertid icke uppdraga beslutanderätt åt enskild ledamot i så stor utsträckning som nämnda lagrådsledamöter förordat. En exakt gränsdragning är svår att göra innan erfarenhet vunnits, vartill kommer att sär