Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 133 domstol som handlagt målet. För att undvika ett sådant resultat synes 13 § böra undantagas från hänvisningen i 17 § andra stycket. 20 §. -Lagrådet: Enligt motiven skall första stycket tolkas så, att hovrätt i anledning av klagan över beslut, varigenom underrätt avgjort frågan om sin behörighet, äger att förvisa målet till den underrätt, som är behörig, därest något avgörande om denna underrätts kompetens ej förut skett eller allenast underrätten själv förklarat sig obehörig genom beslut, som vunnit laga kraft. Har åter högre rätt genom beslut som äger laga kraft förklarat sistnämnda underrätt obehörig, skall detta beslut respekteras av hovrätten, och för att vinna rättelse måste parten antingen fullfölja talan till högsta domstolen, som då äger att utan avseende å föreliggande lagakraftägande beslut förvisa målet till rätt domstol, eller låta hovrättens beslut vinna laga kraft och därpå enligt paragrafens andra stycke påkalla hänvisning hos högsta domstolen. Att sålunda vid hovrätts prövning ett lagakraftägande beslut av överinstans skall vara för hovrätten mera bindande än sådant beslut, meddelat av underrätt, kan näppeligen utläsas av lagtexten. Lagrådet hemställer förty, att i första stycket upptages föreskrift om att hovrätt ej må meddela där avsedd hänvisning, om den rätt, som finnes behörig, av hovrätt eller högsta domstolen förklarats obehörig. 11 KAP. Lagrådet: - Förslaget lärer utgå ifrån att vad som stadgas om part i regel skall gälla om ställföreträdare. I enlighet härmed kan exempelvis ställföreträdaren, ensam eller jämte parten, höras under sanningsförsäkran, ehuru 37 kap. icke innehåller något därom. I vissa fall skola enligt särskilda bestämmelser andra regler gälla. Sålunda skola enligt 5 § i detta kapitel, om för part finnas flera ställföreträdare, icke samtliga i fråga om plikten att iakttaga personlig inställelse utan vidare likställas med part. Ett liknande fall återfinnes i 36 kap. 3 §. I andra fall kan av visst stadgande indirekt slutas, att ställföreträdare skall behandlas på annat sätt än part. Då sålunda i 18 kap. 7 § bestämmes, att parts ställföreträdare kan förpliktas att ersätta motpart viss rättegångskostnad, följer därav, att ställföreträdare i allmänhet icke är personligen ansvarig för rättegångskostnad. Av det sagda framgår, att då i 11 kap. 5 § stadgas, att föreskrifterna om parts skyldighet att infinna sig personligen också gälla ställföreträdaren, detta icke får betraktas såsom en undantagsregel. . "l klarhetens intresse synes förslagets allmänna ståndpunkt rörande ställforetradares ställning böra komma till uttryck i lagtexten. I enlighet härmed forordas, att efter 4 § i kapitlet upptages en föreskrift om att vad i lagen fli1H6S Slfldgat om part skall gälla även parts ställföreträdare, där ej an
