Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 185 träffande underrättsförfarandet stadgas i 15 kap. 1 § rättegångsbalken, ett stadgande som ju i praxis visat sig mycket ineffektivt. . Då det sålunda föreslagits att det strängare utkrävandet av parternas skyldighet att infinna sig personligen skulle begränsas till underrätten, synes ej hava tillräckligt beaktats den betydelsefulla uppgift, som i det nya förfarandet skall tillkomma även hovrätten med avseende å målens utred- ning. Sakligt sett tala starka skäl för att gränsen drages ej mellan underrätt å ena sidan och de högre instanserna å den andra utan mellan underrätt och hovrätt å ena sidan och högsta domstolen å den andra. När enligt förslaget inställelseplikten inskränkes redan i hovrätten, anföres såsom skäl härför främst att parts personliga närvaro i hovrätten vållar honom vida större kostnader och besvär än vid underrätten. Detta är i många ehuru långt ifrån alla fall riktigt, men lärer ej kunna undgås, om man vill bereda hovrätten erforderlig utredningsmöjlighet. Hovrätternas uppdelning och anordningen med hovrättsting äro för övrigt ägnade att minska olägenheterna. För att lindra inställelsekostnaderna för fattiga parter synes vidare - jfr riksdagens skrivelse år 1937 nr 192 och beredningens motiv sid. 362 - böra övervägas att, såsom redan gäller beträffande tilltalad i brottmål, låta förmånen av fri rättegång omfatta även kostnad för parts personliga inställelse i hovrätt. Såsom ännu ett skäl för förslagets ståndpunkt anföres att man torde kunna utgå från att parts personliga kännedom om omständigheterna i målet blivit utnyttjad redan i underrätt och att jämväl överrätterna kunna draga visst gagn därav. Därvid är dock att märka, att parts utsaga, där den ej avgivits under sanningsförsäkran, enligt 6 kap. 7 § ej må antecknas i underrättens protokoll med mindre särskilda skäl föranleda därtill. Och även om utsagan antecknats, är en föredragning av protokollet ej av samma värde för hovrätten som den omedelbara tillgången till parten. Slutligen anföres till stöd för förslaget, att målet i regel bör i överrätten vara i det skick att domstolen av handlingarna bör kunna utröna, om parts personliga närvaro är av nöden. Även om detta mången gång låter sig göra, skall det säkerligen ofta visa sig, att huvudförhandlingens förlopp icke kan på förhand beräknas och att underlåtenhet att inkalla part kommer att leda till att viktiga omständigheter bliva ouppklarade. En annan sak är att den begränsning av själva tvisten, som ofta inträder vid fullföljd till högre rätt, kan göra det möjligt att avstå från parts hörande. Den ståndpunkt förslaget intager i denna fråga innebär att part jämlikt 35 kap. 13 § har större möjlighet att i hovrätten framkalla nytt förhör med vittne än med motparten, ett förhållande som knappast kan anses följdriktigt. Särskilt anmärkningsvärt synes det vara att den mindre stränga inställelseplikten skall gälla även i de mål, som hovrätten jämlikt 2 kap. 2 § har att upptaga såsom första och enda instans. På grund av vad nu anförts hemställer lagrådet, att den för parts skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt föreslagna regeln göres tillämplig även på huvudförhandling i hovrätt. Om så
