Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/560

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


194 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 3 § Lagrådet: För att nämndens mening skall gälla mot ordförandens torde enligt gällande rätt ej vara tillräckligt att nämndemännen ena sig om ett annat domslut än ordförandens. Därjämte fordras att nämndens ledamöter grunda sitt domslut på samma skäl. Även förslagets ståndpunkt torde få anses vara, att samtliga nämndemän eller den föreskrivna pluraliteten inom nämnden måste ena sig om både skäl och slut, för att nämndens mening skall gälla gentemot ordförandens. Detta framgår ej klart av första styckets lydelse; det i lagtexten använda uttrycket "mening" brukas i andra stycket och i 4 § närmast såsom beteckning för endast domslutet. Lagtexten i första stycket bör därför förtydligas. 6 §. Lagrådet: Enligt motiven skola reglerna för omröstning i brottmål gälla, även då fråga är om att utdöma vite. För att undvika missuppfattning härom torde vad sålunda är avsett böra uttryckligen stadgas. I tvistemål kan i vissa fall bliva fråga om att part eller annan skall tagas i häkte (5 kap. 9 §, 15 kap. 2 § och 36 kap. 21 §). Även vid omröstning i sådan fråga liksom i fråga om någons kvarhållande i häkte lära brottmålsreglerna böra gälla. Detsamma synes böra vara fallet, då rätten jämlikt 15 kap. 2 eller 6 § har att besluta i fråga om reseförbud. Vid omröstning om andra, mindre ingripande handräckningsåtgärder, såsom kvarstad, skingringsförbud, åtgärd som omförmäles i 15 kap. 3 eller 4 § eller hämtning, synas reglerna för omröstning i tvistemål kunna utan betänklighet användas. Lagrådet hemställer om jämkning av paragrafen i enlighet med vad nu anförts. 17 KAP. 3 §. Lagrådet: Såsom exempel på fall då rättegångshinder föreligger, vilket rätten självmant bör beakta, har i motiven till förevarande paragraf nämnts 9 § lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. En sådan tolkning av nämnda lagrum och likartade preskriptionsregler, vilka innefatta förlust av talerätt, torde icke kunna upprätthållas, åtminstone icke sedan högsta domstolen numera (se N. J. A. avd. I 1939 sid. 662) förklarat att tillämpningen av den i exemplet angivna preskriptionsbestämmelsen är beroende av invändning från gäldenärens sida. 5 §. Justitierådet von Steyern: - Vare sig det föreslagna stadgandet i 16 kap. 2 § andra stycket tredje punkten behålles oförändrat eller, på sätt jag hemställt, utgår eller begränsas, be-