Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/603

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


Kungl. Maj:ts proposition nr 5. 237 beslutet icke kan bliva föremål för omprövning förrän hovrätten dömer i själva målet eller alltså först vid en tidpunkt då hovrätten oberoende av om frågan dit fullföljts äger omedelbart med stöd av 17 kap. 14 § förordna om verkställighet, i den mån hovrättens dom innefattar bifall till käromålet. I vissa fall är det emellertid för det faktiska värdet av en parts rätt av utomordentlig betydelse att den utan dröjsmål kan realiseras och alltså även att parten kan snabbt få rättelse i beslut, vari detta intresse ej beaktats. Det synes därför önskvärt att det i fullföljdshänseende beredes honom en bättre ställning än som följer av förslaget. Främst bör undvikas att part skall nödgas stå hjälplös gentemot en motpart som otillbörligen genom fullföljd söker förhålla honom hans rätt. Möjligen kunde ifrågasättas att part, vars begäran om omedelbar verkställighet avslagits av underrätten, skulle, om målet föres vidare till hovrätten, kunna vinna sitt syfte genom att där påkalla tillämpning av 15 kap. 3 §. Något tillfredsställande skydd skulle dock ej beredas hans intresse på denna väg. Det lärer för övrigt näppeligen hava avsetts att nämnda stadgande skulle begagnas som medel att korrigera underinstansen. Naturligast synes vara att överinstansens bedömande av en fråga, vari underinstansen utlåtit sig, tar formen av en omprövning av underinstansens beslut. Vad sålunda framhållits torde bliva beaktat, om det införes en rätt att - genom vad - föra särskild talan mot att underrätt ej i samband med dom förordnat att domen må verkställas utan hinder av att den icke äger laga kraft samt om åt hovrätten ges befogenhet att interimistiskt förordna om verkställighet. Då hovrätten härvid måste taga hänsyn till båda parternas intressen och väga dessa mot varandra samt fästa avseende vid den större eller mindre sannolikheten av att underrättens dom i själva saken blir fastställd, synas några betänkligheter icke böra möta mot att interimistiskt förordnande får meddelas. Tillika må erinras om att processlagberedningen i sitt förslag utgår ifrån att sådan ändring skall vidtagas i utsökningslagen att dylikt förordnande icke kan leda till verkställighet av domen, med mindre den vinnande ställer säkerhet för det skadestånd, vartill han kan kännas skyldig om domen ändras. Skulle, sedan käranden överklagat underrättens beslut rörande verkställigheten, motparten icke anmäla vad mot domen eller ej fullfölja anmält vad eller skulle hans vadetalan återkallas eller eljest förfalla, behöver hovrätten självfallet ej taga vidare befattning med frågan om verkställighet av underrättens dom. Vad lagrådet föreslagit kan genomföras medelst tillägg i 49 kap. 5 § andra stycket och 50 kap. 8 § andra stycket, varjämte till de i 5 § andra stycket sistnämnda kapitel angivna exemplen lämpligen bör fogas här behandlade fall att omedelbar verkställighet av underrättens dom påyrkas. Nu anförda synpunkter på frågan om fullföljd av talan mot underrätts beslut äga giltighet jämväl beträffande fullföljd till högsta domstolen. Iakttages lagrådets förslag, böra i 55 kap. 5 § andra stycket och 8 § andra stycket vidtagas ändringar motsvarande dem i 50 kap. 5 och 8 §§. Genom hän